dittegetrum.blogg.se

AXPLOCK

Jag heter Amy Skogfeldt och flyttade från Stockholm till Simrishamn sommaren 2015. Ord har alltid intresserat mig och jag har närt en dröm om att skriva. När biblioteket bjudit in fyra författare som presenterade sina böcker och berättade att de debuterat som seniorer, antecknade jag mig ivrigt till en skrivargrupp som skulle ledas av Monika Olin Vikman. Det har jag verkligen inte ångrat!

Vi har nu träffats en gång i månaden sedan januari 2018 och läst, uppmuntrat och lärt av varandra. Vår grupp har vävt en närhet, som kännetecknas av glädje, uppriktighet och utveckling. Vi har alla ”vågat fatta pennan”!

Texten som följer var den första skrivuppgiften vi hade: Ett barndomsminne, med en lögn insmugen.

Freddy och Barnens Ö

Hon var nio år och sommaren var evig. Väddö låg frestande och väntande inför hennes fötter, och varje morgon efter pensionatsfrukosten småsprang hon ivrigt bort från de småkivande och gnälliga småbröderna Rasmus, 4 år och Truls, 1 år, bort från mamma Lisa, som ändå aldrig hade någon tid för henne och bort, bort från hennes förmaningar och, och till ...kohagen!

Där låg den. Alldeles invid havet, bara en grind till innan hon kunde förvandla sig till en av sina favoritroller - koföserskan!

“I am a cowgirl!” ropade hon, fullt övertygad om att de arton kossorna kände igen henne och hälsade genom att långsamt tuffa fram - nyfikna och med snällsnälla ögon.

”Nu kommer jag till er - har ni väntat? fortsatte hon. Here comes your cowgirl.”

Hennes fösstav väntade vid den gamla eken; varligt men bestämt ledde hon koflocken mot den bortre delen av hagen, där havsviken låg och väntade. Ingen krånglade - alla var med på noterna, och hon ägde!

Att kunna styra över och bemanna dessa väldiga djur var den första maktkicken i Freddys liv - det skulle inte bli den sista... ”So long my darling milk makers!”, blev avskedsfrasen, och sedan studsade hon över grinden som skilde henne ifrån sitt huvudmål.

Idag skulle det ske! Hon hade gjort två tidigare försök, men inte riktigt vågat ta sista steget - att simma över hela sundet ända till... Barnens Ö.

Barnens Ö - i hennes fantasifulla huvud var det drömplatsen på jorden. De vuxna hade talat om ön vid middagen häromkvällen, och de hade sagt att det fanns kollon där som inhyste massor av barn, vad nu det betydde, men Freddy tänkte att det var nog jättestora lekplatser - eller kanske en nöjespark, större än Gröna Lund, minst, där alla barnen fick göra allt de ville, utan några tråkiga vuxna som hindrade dem - det var ju för fasiken Barnens Ö!

Hon hade redan baddräkten under den röd- och vitprickiga bomullsklänningen - hennes favorit, för den klockade sig så fint runt hennes ben, och ibland tog hon tag i kjolen, sänkte huvudet och böjde knäna till en supersnygg nigning, den som skulle användas när hon träffade kungen och drottningen någon gång.

Solen hade börjat värma, och hon tyckte att det var jätteskönt när strålarna smekte hennes smala axlar och spensliga kropp. Tänkte: ”Ja, jag är liten och smal, men... jag ör stark, och kan simma hur långt som helst!!!” Klänningen slängdes vårdslöst och fastnade i en enbuske, och sedan tokrusade hon ner i vattnet; det var långgrunt och ljumt.

”Nu jäklar i min lilla låda, som pappa Henry brukade säga, nu du Freddy, ska du ta dig hela vägen till alla barnen och deras ö!”

Hon började simma beslutsamt ut mot farleden, men det kunde väl inte vara så farligt; hon var ju en utmärkt simmare, det sa alla.

”Det är nog bra att inte mamma ser mig nu”, tänkte hon och styrde oförtrutet vidare rätt in i farleden, och eftersom denna flicka var född under en lycklig stjärna, lyckades hon med konststycket att parera alla mötena med båtarna.

Freddy visste inte då, men anade, att hon hade änglarna på sin sida.

Väl framme på andra sidan sundet pustade hon ut; hennes armar och ben kändes som urlakade wienerkorvar. Ja, trött - det var hon, men stolt och lycklig! ”Bra jobbat, Freddy”, uppmuntrade hon sig själv.

Snabbt sprang den lilla våghalsen upp från stranden för att bege sig till leklandet som väntade. Hon sprang hit, hon sprang dit, men ingenstans syntes några gungor eller karuseller till, inget tivoli - inte ens några barn.

Grymt besviken, satte hon sig på en sten i skogen och började gråta. Som om det inte räckte, blev hon biten av tusen äckliga, elaka, fula rödmyror, så hennes taniga ben såg ut som ett pricktest. ”Fy huvud”, sa hon, inte Gröna Lund utan Röda Hund, blääääää!

Detta var Freddys första riktigt stora besvikelse i livet - det skulle komma fler...

// Amy Skogfeldt