dittegetrum.blogg.se

 

 

Åter en i raden av dessa spelningar, alla till förvillelse lika. Servicehus, vårdhem, sjukhusinrättningar, de gamla skall underhållas, förströs. Musik, allsång, frågesport och kaffe, naturligtvis kaffe.

     Han är trött på allt detta, men behöver pengarna. Mer än väl.

     Vägen slingrar sig fram längs sjön och han kör sakta, är ute i god tid. Vårvinter, dagsmeja och halt, isfläckar på några ställen dit solen ännu inte nått. Hinner han fram innan de gamla är på plats, slipper han deras ängsliga kommentarer när han plockar upp instrumenten, ordnar med högtalaren och det elektriska, alla sladdar som skall kopplas in. De har synpunkter på det mesta; var han kommer ifrån, hur mycket han får betalt, var han lärt sig spela, är allmänt nyfikna. Han vill göra det ostört och noggrant, ha god framförhållning.

     Han har varit här tidigare, känner föreståndarinnan väl och blir alltid vänligt emottagen. Om den ålderstigna publiken uppskattar hans framförande vet han inte, då de flesta är svårt sjuka, trötta och i många fall dementa.

     Man skall leeva för varandra och ta vara på den tid man haaar!

     Melodin finns upptryckt i de slitna häften, som han delat ut. Några sjunger med, men han har svårt att få någon direkt respons, kan ändå se på några av damerna längst fram att de rör på munnen. Andra, längre ner i lokalen verkar sova, djupt nersjunkna i rullstolar och på sina rullatorer, är de någon annanstans. Han koncentrerar sig på dem som är intresserade och uppmärksamma, hänger med i hans försök till lättsamt mellanprat.

     Frågesporten går trögt, många hör eller uppfattar inte frågorna, men till slut kan han ändå dela ut en chokladask till en rar tant med uppblåst hår och glada ögon.

     Kan du inte spela hjärtats saga den är så vacker? Var skog har nog sin käälla, var äng sin blomma haar, vart hjärta har sin saaga, från flydda ungdomsdaar.

     Med spröd röst nynnar hon melodin, kan texten, stakar sig inte, ser sig nöjt omkring, när hon kommer till slutet.

     Då kan du kanske sjunga den i mikrofon, du kan ju texten.

     Oh nej, det vågar jag inte.

     Hon viftar med armarna, slår bestämt ifrån sig förslaget.

     Under kaffestunden sätter han sig vid ett bord med tre damer, samtalar med dem och får sig berättat om deras sjukdomar, vad läkarna sagt och att det borde vara aktiviteter av det här slaget oftare. De är säkert inte så mycket äldre än han själv, men han känner sig ändå ungdomligare och vitalare. Eller är det bara hans envisa fåfänga?

     Han läser en kort novell under kaffepausen, försöker tala högt och tydligt, vet inte om han lyckas särskilt bra, intresset är ljumt. 

     Det är dags för ett par avslutande allsånger och det hela är över. Han får matta applåder och en blombukett, bleka tulpaner med några gröna kvistar. Personalen rullar och leder de gamla tillbaka in på sina rum, han plockar ner sin utrustning. När han lägger ner gitarren i fodralet, stänger till låset och hör det vanliga klicket, kommer hon fram emot honom. Han känner direkt igen henne. Ögonen, det fylliga håret, nu med gråa stänk, den raska gången och leendet. Hennes leende.

     Hej Erik, känner du igen mig?

     Han blir matt, knäsvag, rodnar som en skolpojke. Vet inte vad han skall säga eller göra, när hon står där framför honom. Efter så många år, står hon här, pratar och ler mot honom, som om det var helt naturligt att de skulle ses just här och idag. Präktiga, foträta skor, ljusa arbetskläder, lika vacker som någonsin.

     Han ställer ifrån sig gitarrfodralet, ser på henne, fattar hennes händer och blir tårögd.

     Är det verkligen du, hur har du hamnat här, arbetar du här?

     Han vet inte vad han säger, stammar fram virriga frågor, tar en klunk vatten från glaset på bordet, ställer tillbaka det utan att känna vad det smakar, ser oavvänt på henne.

     Ja visst, jag jobbar här sen några månader och trivs bra, vad roligt att se dig igen.

     De står mitt emot varandra, håller varandras händer och han minns.

     När han kysste henne första gången vid den stora stenen, mitt för björken med den knotiga, böjda stammen. Det var inte så allvarligt menat, blev nog bara så. Han hade chevalereskt lånat ut sin kavaj och lagt den över hennes axlar. De följs åt hem efter en dans, bor åt samma håll, vacker sommarkväll, som blivit natt. Hon får något i skon, stannar upp, stöder sig på hans arm och balanserar på ett ben. När hon tar på sig skon, kysser de varandra.

     För första gången.

     Det var då han kände hennes tunga mot sin. Det var då hon tryckte sina försiktigt målade läppar mot hans. Smaksatta med kyssäkta läppstift tryckte hon dem mot hans stelt stängda, ovana mun. Det var då hon ställde sig på tå och smakade på honom. Hennes tunga sökte hans, valhänt och blygt försökte han besvara hennes iver, men kunde inte riktigt förmå sig att öppna munnen. Tänderna gnisslade och han skämdes över sin slarviga tandborstning. Tänka sig, hon kysste honom, skjortan klibbade på ryggen, hennes händer mot det fuktiga tyget.  

     Han smekte hennes nacke; vacker, naken och solbränd, slät, len hud.

     Tankarna, minnena snurrar i hans huvud. Hur de var tillsammans hela den här sommaren. När hon senare träffade en annan, hade han flyttat. Läste notisen om hennes bröllop i tidningen, såg det vackra bilduppslaget i tidningen.

     Var det inte henne du var tillsammans med förut, hon som du var så förälskad i?

     Modern hängde ut den försåtliga frågan. Han orkade inte svara, förblev tyst.

     Ja, den kärleken, den kärleken! Du vet väl att får vi inte den vi älskar, får vi älska den vi får.

     Fadern mässade snusförnuftigt, sneglade på modern, som inte kommenterade uttalandet. Hade hört det till leda.

     Så illa blev det ändå inte med den han fick. Kerstin och han hade ett bra liv. Två friska barn och hade säkert kunnat vara lyckliga hela livet. Men hon sjuknade och dog en solig sensommardag. Begravningen var vacker, barnen flyttade ut, hans liv blev enahanda och trist. Sedan dess har han levt ensam.

     Men han glömde henne aldrig; sin ungdoms stora kärlek.

     Och så träffas de här!

     Han besöker staden ibland, återvänder till hennes kvarter. Björken finns kvar, nu högre, ståtligare och än mer praktfull. Kvarteret i övrigt är rivet, alla husen borta, bara en skräpig, igenvuxen träddunge återstår.

     En karl tvättar bilen ute på gatan, en fult rödhårig pojke vinglar osäkert på en trehjulig cykel bakom honom. Just där han första gången känner hennes tunga mot sin, har karlen ställt en spann vatten. Fylld med schampo, står den som ett löddrigt skummande monument, ett minne över platsen och handlingen. Karlen vet naturligtvis inget, har ingen aning om att han står på helig plats, att han besudlar och vanärar ett minne, en händelse, som borde skyddförklaras. Ett minne som borde utmärkas med en kringla, finnas med i den färggranna turistbroschyren över staden, dit folk storögt skulle vallfärda, stå gapande, sucka och oja sig; jaha, det var alltså här det var!

     Ja, dom där gamla husen revs på 70-talet, det har sett ut så här sen dess, det är Järnvägen som äger marken, har blivit ett tillhåll för hundägare och ungar, ser för jävligt ut. Jag har talat med kommunen, men dom bara hänvisar till stadsplan, SJ och brist på pengar.

     Den gnidande karlen tar en paus, berättar villigt och brett om situationen.

     Tillhåll för hundägare och ungar? Hör han rätt, är det möjligt?

     Hennes gård, hennes björkbacke, hennes gata?

     Minnen och tankar flimrar förbi.

     Och nu står hon tyst här bredvid honom. Han fortsätter att planlöst plocka med sin utrustning, vet inte hur han stuvar med de olika lådorna. Något han vanligtvis alltid gör enligt en väl invand rutin.

     Vad bra du var, så fint du spelar! Leendet, blicken, allt det gamla slår emot honom.

     Inte vet jag om det är så märkvärdigt, men det är vad jag kan.

     Han svarar utan att veta vad, fortsätter sitt plockande. Tar sats.

     Kan vi träffas och prata, bor du här?

     Ja, gärna kom hit en kväll, jag kan bjuda dig på något ätbart. Va kul!

     Allt är så naturligt och enkelt för henne. Själv agerar han nervöst, tafatt, fumligt och osäkert.

     De byter telefonnummer, adresser och annat praktiskt. Han snubblar över alla siffror och bokstavskombinationer, tror inte att det blev rätt, men vad gör det?

     Torsdag kväll vid sju-tiden!

     Dagarna står still. Nätternas timmar kryper sakta framåt, som sekunderna i evigheten. Han erinrar sig sagan hans mor ofta berättade, om fågeln som en gång varje år flyger till den stora stenen i evigheten, vässar näbben mot den och flyger vidare. För att återkomma nästa år och nästa. När inget längre återstår av den stora stenen, efter fågelns nötande med näbben, har det gått en sekund i evigheten. En sekund! Han kunde då aldrig fatta den hisnande innebörden. Kan det än mindre nu.

     Sängkläderna är tilltrasslade och blöta, när han till slut går ner i köket och kokar morgonkaffet.

     Tänker på mötet med den sjungande damen och hjärtats saga. Var det en tillfällighet?

     Han väljer kläder, köper nytt rakvatten, går till frisören, köper en vacker blomsterbukett och äntligen är det dags att bege sig av. Mot henne, mot framtiden.

     Hon är enkelt klädd, vit blus och grön kjol. De kramas blygt i hallen, hon sätter blommorna i vatten, visar honom runt i lägenheten. De sätter sig vid det dukade bordet. Han känner inte vad maten eller vinet smakar, men anar att det är gott. Ser på henne, kan inte få nog, tror att allt är en dröm.

     De börjar samtala, först trevande och osäkert, men efterhand allt ivrigare. Om sina liv, sina sorger, glädjestunder och besvikelser. Allt vad de gångna åren bjudit på.

     Hon reser sig efter en stund och går fram till musikanläggningen, väljer bland några skivor.

     Skall vi dansa?

     The Platters och Twilight time. Musiken, sången väller över honom, himlar och oceaner öppnar sig. Han registrerar harmonierna i sticket; H-moll, B-moll, A-moll6 och D7, har spelat melodin otaliga gånger, kan den väl. Tony Williams ljusa röst berättar; Here in the sweet and same old way, I fall in love again, as I did then.

     Han reser sig på vingliga ben. Tar av sig skorna, ena strumpan är trasig i tån, hörapparaten piper om att batteriet är på väg att ta slut, han plockar ur den, tar henne i sin famn och de dansar.

     Och dansar.

     Och dansar.

 

// Olov Petersson, Simrishamn