Katarina Frostenson
Jag har nu läst Katarina Frostensons roman ”K”. Hon har skrivit den som en dagbok i samband med turbulensen inom Svenska Akademien. Hon och hennes man flyr från Sverige till Paris även om hon ibland återvänder med anledning av händelseutvecklingen inom Akademin.
Som läsare tycker jag inte att jag kan ta ställning till frågor om ansvar och skuld. Jag läser boken som en rasande litterär skildring av ett inre tillstånd och som en kärleksförklaring. Ett återkommande tema gäller individen visavi kollektivet. Frostenson refererar till en rad tänkare, filosofer och diktare, mest historiska. Läsaren får vara med om en bildningsresa.
Det som fångar mig starkt är det lysande språket - inte överraskande av en poet - som speglar en stark närvaro. Så närmar hon sig skickligt det svåra, det som finns i djupet, det som finns i det komplexa mänskliga.
Hon citerar Carl Jonas Love Almqvist, den landsflyktige. Varför är den goda dum – Varför är den kloka ond – Varför är allt en trasa ?
Men hon tycker mest om Almqvists
Emot min egen vilja
Har av denna trarilja
Blivit bara persilja
Visst är det lustigt – och tänkvärt?
// Monika Olin Wikman
Jag tänker att hon har en stor del i den kultur som har rått i akademien och att hon och hennes man skott sig så gott de kunnat precis som de övriga verkar ha gjort. Att i en bok citera många andra istället för att uttrycka något eget känner jag mig tveksam till även om det kan vara ett sätt att sätta ord på vad man känner. Jag ger tyvärr inte mycket för någon av dem.