dittegetrum.blogg.se

Förra årets bästa jordgubbar köpte jag av en odlare från Maglehem utanför Ica-butiken i Brösarp. Det var en lördag, jag tog med mig två liter till min vän antikhandlaren. Vi satt i hans vackra butik en timme, diskuterade världspolitik, som vi gjorde för femtio år sedan när vi gick på gymnasiet, och slukade alltsammans. Under en högsommarvecka vistades jag på Drakamöllan, uppsökte magiska platser, åt och drack bara lokalproducerat.

I år är allt eller det allra mesta annorlunda. Man vågar sig knappt ut ur sitt syduppländska landskap, och alla jordgubbar jag ätit har smakat vatten. Men blåbär är det sällsynt gott om. En av lokalproducenterna här säljer råmjölk och ystar ost. Vi asylerar oss. I min barndom gjorde man också så. Jag minns en längre pensionatsvistelse i Gagnef, helt nära Västerdalälven. Den vithårige gamle krögaren spelade fiol före varje måltid. Det var sent femtiotal. Nu är där behandlingshem, en särskild sorts asyl. Det lönar sig bättre. Folk vill ha sitt eget.

I jordbrukssamhället hade de flesta det. Några var hemmansägare, andra arrendatorer åt kronan eller adeln, åter andra torpare, en del föll ned i armod, blev statare, hjon och backstugusittare med ingen besittningsrätt alls. Somliga stack till Amerika. Men någon bostadsmarknad existerade inte. Gårdar skulle gå i släkten. Det eventuella produktionsöverskottet gick till mat, redskap, en ny möbel. Smeder och hantverkare hade fullt upp och var relativt oberoende av konjunkturer. Många svalt. Endast aristokratin kunde unna sig.

Något av detta återfinner jag, när jag står i min väns antikbod. I mitt arbetsrum på landet har jag en skinnfåtölj, som han har försett mig med men som jag nästan aldrig sitter i. Den är för ögat, inte för rumpan. I storstugans vardagsrum finns ett lohuvud i keramik av Gunnar Nylund. Det har jag ropat in på Bukowskis, efter det att vi för ett tiotal år sedan fann en lo på tomten. Den log så vänsällt mot oss, var alls inte skygg, lufsade sedan lugnt vidare. Just nu säljer Bukowskis mera Nylund. Han påminner oss om besöket.

När man närmar sig vägs ände, blir det många påminnelser – om sådant som blev ogjort och om sådant som inte hade bort göras. Det allra mesta är dock glömt, och glömskan är en härlig egenskap hos intellektet. Det jag inte glömmer är året, kan det ha varit 2006, då vi plockade massor av blodriska. Men det var som om blodriskan uttömde sina resurser då. Den kom aldrig tillbaka. Först i Barcelonas stora saluhall återsåg vi den. Men till Barcelona far vi inte mer. Ramblan ligger nu öde.

Var sommar är på sitt sätt. I år ont om humlor och getingar, men ett överflöd av mördarsniglar. Dåligt med äpplen och päron, rikligt med krusbär. Hur ska man förstå dessa variationer? Man kan inte förbereda sig, måste ta livet som det kommer. Detta kräver improvisation, men improvisatör är inget som det går att utbilda sig till. Det är en kunskap som infinner sig, när allt inövat har fallerat, tror jag. I år trängs stora skaror med vita husbilar på vägarna i vårt land. När man ser sådana karavaner och i fonden en allé med vindsnurror, också vita, då förstår man att man lever i ett alldeles speciellt århundrade.

Idag, den första augusti, min andra namnsdag, åt jag smörgås i trädgården på Linnés Hammarby. Det var drygt sextio år sen sist. Familjen besökte vid detta tillfälle även byn Arlanda, som strax skulle jämnas med marken för en flygplats. Några år senare försvann skånska Sturup av samma anledning. Tomas Löfström skrev en minnesvärd bok om denna by. Han drev ett litterärt kafé på Österlen. Alltför tidigt dog han.

// Anders Björnsson