KRÖNIKA
TRÄD OCH BÖCKER, VIN OCH MÄNNISKOR
Av Anders Björnsson
Det sprängs utanför våra fönster. Trädgårdsstaden ska förtätas. Ett höghus på 14 våningar med studentbostäder, 14 kvadratmeter stora. Jag har inget emot studenter, jag var själv en, och träd måste få fällas, om de är murkna eller står i vägen. Men fäller du ett träd, bör du plantera ett nytt – det gröna i staden är hälsosamt och ibland ett överlevnadsvillkor, suger upp överflödigt vatten så att det inte blir översvämningar, ger svalka, binder vissa föroreningar. Fast nyplanteringar sker långtifrån alltid. Det blir kalare och kalare ute hos oss.
Jag tänker att det är som bibliotek som gör sig av med böcker, frivilligt. För egen del förlorade jag 85 procent av mina böcker vid en lägenhetsbrand för tjugo år sedan. Det var garanterat en oönskad händelse. Skadan har tagit tid att reparera, vissa saker kommer jag aldrig mera åt. Mycket av det som ges ut i bokform hamnar heller inte på några offentliga bibliotek. Stockholms universitetsbibliotek förstör 97 procent av alla pliktleveranser som det motttar. Också museer gör sig av med sina samlingar, ”gallrar”. Det är ovist. Vårt land är ytstort, utrymmesbrist råder ej. Humanister behöver sysselsättning.
Böcker görs av papper, papper görs av träd. Själv skrev jag en bok en gång under ett äppelträd i vår trädgård på landet. Det var en torr sommar; just när jag var klar, efter åtta veckor, satte regnet in. Den där platsen återvänder jag ofta till, i vart fall när det är upphållsväder. På en av grenarna hänger en fröautomat, så fågelsången får man gratis (eller nästan, fröet är vi inte självförsörjande med). Där översatte jag också Theodor Fontanes lilla roman Irrvägar, vars handling tilldrar sig i ett Berlin, som etthundratjugofem år senare alltjämt har gott om parker, alléer och grönområden.
Under femton år var jag ordförande i Svenska Humanistiska Förbundet, grundat 1897. Förbundet ger varje år ut en årsbok, skriven av en ansedd humanist – forskare eller författare. Det fanns de som grymtade över denna tradition. Böckerna var ”hyllvärmare”, sas det. Men utan traditionen skulle organisationen inte finnas till. Där man tar död på böcker, kommer man förr eller senare att döda människor. Heinrich Heines insikt står sig. Bevaras är bättre än förfaras. Jag är övertygad om att detta gäller även i den digitala tidsåldern.
Bokproduktion kan ses som en motståndshandling, förvisso av de mindre militanta slaget. Jag svarade just på ett brev som min son hade sänt, på det gammaldags sättet, med utburen postbefordran. Men brevet kom i retur, mottagaren okänd. Namn och adress hade jag skrivit, nästan kalligraferat, med min bästa handstil som jag fick högsta vitsord för i mellanstadiet. Allt var rätt men gick inte att läsa – ovisst hur oläsbar avsändaradressen sedan var. Jag blev dyster till sinnes, tog fram min skinninbundna dagbok där jag för ned mina anteckningar på ett handgjort papper från Sydtyskland.
Vad jag talar om borde inte vara udda eller exklusivt. För mig är det ett sätt att existera, motivera min existens. När jag var ung sa man att en bil och en flygel kostade lika mycket, men bilens värde halverades omedelbart, flygelns stod sig. Idag vet jag att min flygel saknar allt andrahandsvärde. Den tar upp ett halvt rum, och jag sitter där alltmera sällan. Men just nu studerar jag in några stycken för piano av Piatzolla, och lilla hunden tycker om att gömma sig under den. Det är som det ska vara och bättre än att hon ligger i sängen och biter sönder våra lakan.
Första gången jag talade i Humanistiska Förbundet var i Göteborg. Då fick jag en bok som tack, det var en samling noveller av Sune Örnberg (tyvärr uppbrunnen). ”Men till en god bok ska man ha ett gott vin”, sa ordföranden och räckte över en flaska port. Ett gott vin, en god bok, ett gott liv.
Anmärkning. – Författaren har nyligen utgivit en samling fåradingar, Vilsna boningar, på CKM Förlag. Där publicerades också hans översätting av Fontanes Irrvägar. CKM gav 2019 ut Johan Stenströms Ordet och vinet – vinets roll i svensk litteratur, i serien Svenska Humanistiska Förbundets årsböcker.
// Anders Björnsson
