dittegetrum.blogg.se

Vi är bara vänner, säger en person i bekantskapskretsen. Vilket ska förstås så att de inte ligger med varann. Eller ska man misstänka att de nog gör det i alla fall? Man kan tänka sig att uttrycket är till för att missförstås. Utan vänskaper bli livet fattigt. En vän förråder man inte utan att vänskapen upphör. Med ett ligg är det annorlunda.

Det är bara luft, är ett annat tvetydigt uttalande. Innebörden är att någonting ingenting betyder. Men luften är ju skillnaden mellan liv och död. Och ren luft är bättre än dålig. 1966 kom jag första gången till London. Det var en svart stad. Smogen kunde vara dödande. Det dröjde sedan arton år. Då var staden vit. Londonborna hade slutat kolelda.

I Kista, där vi bor, är husfasaderna efter mer än fyrtio år oputsade och fortfarande gulvita. Där ryker inga skorstenar. I Giresta, dit vi flytt undan coronan, är luften så klar att man kan se hur det dansar ovanför en stack med brinnande gödsel. Luften är ett livsnödvändigt element, liksom vänskapen.

Det jag skriver nu skulle inte kunna läsas om det inte fanns luft på sidan, skärmen. Eller ljusrum, som den grafiska termen lyder. Också bokstäverna måste få andas, bli synliga och – ja varför inte – älskade. Ett typsnitt kommer inte till sin rätt utan rejäla mellanrum, utan osynliga punkter och rader. Pausen är textens och talets luft. 

Denna frånvaro som också är en närvaro, denna brist som samtidigt berikar. Den man är riktigt god vän med måste man inte träffa ofta, sade Göran Malmqvist, sinologen, under ett radiosamtal vi hade. Verklig vänskap kräver inga bekräftelser. Jag minns att det blev en paus i vårt samtal då. Jag fick tid att tänka efter.

Klipp inte bort all tystnad! Tystnad är inte tomhet. Ge gott om plats åt människor! Avstånd och utrymme borde vara eftersträvansvärt också i normala tider. Den kompakta staden är den ohälsosamma staden. Parkerna är lungor. I ett annat radiosamtal sade Karin Johannisson, idéhistorikern, att det bästa en människa kan lära sig är att ha tråkigt. Gå ut i skogen.

Alltså händelselöshet. Allt måste inte ske på stunden. Man måste få känna efter, tänka efter, ta igen sig. Bearbeta ett problem eller komma över en besvikelse. Kanske är mycket av det en människa ägnar sig åt totalt poänglöst, svårt att motivera. Och kanske vill man ibland ”bara” få andas frisk luft.

Många organisationer är inte utformade så. Där saknas luft. En livgivande rytm. Min dotter Karin Ulveson skrev för ett par år sedan en bok, Svenska för främlingar (Celanders förlag 2018), om en dysfunktionell skolmiljö. Främlingar var inte sfi-eleverna utan lärarna som inte hade tillgång till adekvata läromedel och tvangs göra många saker samtidigt. Man stressade utan att komma framåt. Gick en xerox-apparat sönder, fanns ingen som kunde laga den.

Alienation.

Men det förekommer också ett slags reglementerad utfyllnadstid. Hur många sammanträden har jag inte suttit av – utdragna, illa förberedda? Man förstår redan efter tio minuter att det skulle löna sig bättre för alla – och för helheten – om de hade suttit hemma och läst en god bok istället för att diskutera värdegrunder och rapportsystem: ovänliga, ovärdiga handlingar.

Folk gnäller oftare över oljud än över inga ljud alls. Jag tycker att man ska få vara i fred tillsammans med sina idéer och sina fantasier under en stor del av det vakna dygnet. Seminarier och konferenser tenderar att leda till konformism, sade en gång min studiekamrat Arne Jarrick, historikern. Där säger man det som förväntas av en. Man fogar och anpassar sig.

För att inte tala om syrebristen!

// Anders Björnsson