dittegetrum.blogg.se

Ett av de trevligare och mest kunskapsrika radioprogrammen är P1:s ”Stadsinspektionen”. Från förra året minns jag särskilt reporterteamets besök i Hagfors, en av landets sist tillkomna städer, året 1950. Då var Uddeholmsbolaget den dynamiska kraften i detta värmländska lokalsamhälle; företaget anlade till och med en flygplats. Nu är kommunen största arbetsgivaren.

Jag åkte själv igenom denna ort denna sommar 2019, stannade till där under några ögonblick, eftersom jag behövde få en snabbreparation av bilen. I de centrala delarna mötte jag spillror av en välfärdsarktitektur men också tafatta försök att rucka på tingens ordning, lappa och laga, ”postmodernisera”. Ingenting kan förbli som det har varit, så lyder en dominerande stadsplanedevis.

Efter ett par timmar nådde jag Grängesberg, en spökstad (som emellertid aldrig fick några stadsrättigheter). På sjuttio år har samhället tappat närmare två tredjedelar av sin befolkning. Ett konserthus minner om storhetstiden som industriort. Men bostadslängorna längs huvudleden från Ludvika är sargade, med inslagna fönster och sprucken puts.

Här är nästan ingenting, som det har varit. Spendrups bryggeri är idag den stora sevärdheten.

Också vårt språk är i tilltagande grad underkastat snabba förändringar. Språkvårdare anser, att praktiskt taget alla nymodigheter bör godtas. Detta skapar för mig osäkerhet, otrygghet – precis som när jag träder in i en förstörd stadsmiljö. Jag känner mig uttittad. Där förr låg en park, finns nu ett spekulationsbygge. Ett brev, jag sände till min son med min bästa piktur på kuvertet, kom tillbaka, eftersom adressen var oläsbar. (Hur kunde man läsa avsändaradressen?)

Både städer och språk – det är fråga om kulturarv. Jag envisas – med att föra min dagbok för hand, med att inte finnas på Facebook. Några av mina vänner, som finns på Facebook, får uppmaningar att gratulera personer på deras födelsedagar, trots att dessa personer sedan länge har gått hädan. Inte så civiliserat, inte heller så rationellt och praktiskt. Framsteg?

Jag gillar att satskommatera (som danskar och tyskar), men just där sätter språkvården ned foten. Jag vill sätta ut genitiv-s efter mitt förnamn, när så behövs, som jag lärde mig i skolan. Också då sätter språkvården ned foten. Men dubbelt supinum går bra. Och man får lov att säga: ”Vi ses innan sommarlovet.” Men kanske inte: ”Vi grät efter han dog.” Ofta hittar man ett enstaka belägg i språkhistorien, för att horrörer bör tolereras. Om Strindberg skrev ”kommer hända”, kan vi också göra det. Men vad säger, att det inte var ett skriv- eller korrekturfel?

Varför lär vi oss att skriva och tala utländska språk korrekt, när vi inte behöver göra det med vår eget?

Hur kan vi stockholmare acceptera den metodiska förstörelsen av Slussen, när invånarna i Petersburg satte stopp för Gazproms skyskrapa i den känsliga stadsmitten?

Man säger, att moderna hem i inredningstidskrifter inte längre har bokhyllor på väggarna. Så tråkigt. Jag fortsätter att snickra hyllor och köpa böcker, helst från antikvariat. Då får man prima vara.

Ännu modernismen hade en estetik. Med postmodernismen försvann den. Det blev kitsch. Varför måste jag tala ett kitschspråk, en rotvälska? Anything goes. (Man ska numera också göra sig förstådd på engelska i Sverige.) Groteska arkitektoniska stilblandningar motsvaras av oskönt språk, en jargong med mycket kort varaktighet. Högsvenskan har få försvarare; få orkar motsätta sig akademisk gallimatias.

Skrivarkurser är knappast lösningen på problemet. Nostalgi hjälper inte heller långt. Det gäller att stå på sig. När städer berövas sin själ och ande, återstår landsbygden.

 

 

Av Anders Björnsson