dittegetrum.blogg.se

 

 

Sommaren kom sent till oss; kommer hösten nu tidigt? De första
tranorna hörde vi den andre augusti. Nu är säden – kornet, vetet,
havren – nästan brun. Årstidsväxlingarna har blivit oförutsebara.
Någon kväll äter vi färsk pasta med pestosås. Nästa är det grillat, med
libbsticka och oregano från örtagården. Egna hallon, utan överflöd.

Jag läser en underbar fransk berättelse, Marie-Hélène Lafons De sista
indianerna (Elisabet Grate Bokförlag), långsamt, för att den ska räcka
länge. Känner mig nöjd, utan att veta, vad jag har att vara nöjd över.
Förnöjsam är inte ordet, alltjämt oppositionell. Mina brev når inte
längre så många. Också det är jag tillfreds med, utan att veta varför.
Människor dör, jag blir kvar på min plats.

Mod och vemod, inte är de motsatser? Vemodet härdar. Min bästa
sömn infaller strax före uppvaknandet. Då går jag ut på bron och
känner mig – motståndslös. Beredd, kan man kanske också säga.
Morgonbrisen smyger sig om knuten. Först om en timme är det dags
att bilda sig uppfattningar. Det är inte alltid angenämt.

Vi uppskattar så: tystnaden. Tekniktystnaden. Skördetröskornas rassel
får gå. Vad jag vill är: att reducera. Profilen av ett träd är för mig
viktigare, än vad stammen innehåller. Det är naturligtvis övermod! Vi
behöver ved att värma oss med, när den tiden kommer. Inte om den
kommer. Också det stationära har jag lärt mig att uppskatta. Inte för
att jag tar lätt på människor, som är flykt.

Överallt främling, skrev Petrarca. Människans kallelse består i att vara
egoistisk, skrev Camus, det vill säga förtvivlad. Men också: jag kallar
den dumbom, som inte förmår att njuta.

För det pratsjuke är tystnad förkastligt. Plutarchos visste en del om
detta. Han berättar (i Levnadsråd. Moralia II. Atlantis) om den vise
Aristoteles som besvärades av ”en pratsjuk man som utsatte honom för
en rad banala berättelser och efter varje historia frågade han: ’Är inte
detta förunderligt?’ Aristoteles svarade: ’Det är inte detta som är
förunderligt utan att någon som har fötter står ut med att höra på ditt
prat.’” En annan man kom till Aristoteles med svammel: ”Nu har jag
nog tröttat ut dig, bäste filosof, med allt mitt prat.” Aristoteles
svarade: ”Inte alls! Jag har inte lyssnat.”

Denna förmåga, att inte lyssna, borde fler tillägna sig. Den är vital i
tider av informationsöverflöd, dataträngsel, opinionskaos. Det är
mycket enkelt. Vill man inte bli drinkare, ska man inte gå berusad hela
tiden. Fötter behöver man, för att kunna fly och gå i exil. Också där
kan man finna njutning. Pandemin var inte enbart förvisning, den gav
mening åt mycket.

Gav? Vi rustar oss nu för en ny säsong.

 

// Av Anders Björnsson