dittegetrum.blogg.se

Med anledning av  Lars Noréns bortgång har låter SVT oss se hans pjäser, varav en är Som löven i Vallombrosa. En pjäs som sattes upp 1990, alltså för drygt trettio år sedan.  Det är en lysande föreställning med idel stjärnskådespelare. Fyra generationer samlas i ett sommarhus som ska säljas under syskonens oenighet. Jag är inte mäktig en recension, men vill lyfta fram ett perspektiv. 

Handlingen i pjäsen, som det framstår för mig, gäller mycket längtan till ungdom, till de unga, till att komma ur sitt nuvarande liv, till att börja om på nytt, vara ung på nytt. Den äldste, fadern/ morfar/  farfar , spelas av Erland  Josephsson. Han sitter i en fåtölj på verandan, han verkar extremt orkeslös, han är gnällig och bitter och ganska otäck.  Hans barn och äkta hälfter pratar högljutt   illa om honom och” vems tur är det nu att ta hand om honom? ” Vad jag närmast chockas över är den ålder han har, han ska tydligen vara 73 år. 73 år?  Jag hade gissat på närmare 90 år.    Och tänker: Är det så att på trettio år har uppfattningen om ålder förändrats så mycket?  Numera  talas det glatt om att  ” sjuttio är det nya femtio” och visst har det en verklighetsbakgrund. 

Men synen på äldre i det här landet är fortfarande nedlåtande, på arbetsmarknaden blir vi snabbt passé, vi saknas i de politiska församlingarna och har så gott som inga toppolitiker i 70–80 års åldern. Till skillnad från i USA. När Joe Biden installerades som president kunde man se ett  antal ålderstigna politiker på scenen, Biden själv är född 1942 och Nancy Pelosi, kongressens talman är 80 år. Hon lär ha fått frågan om sin ålder och hade fräst tillbaka: Ålder vad är det? 

På detta förlag , Ditt eget rum , hyllas devisen:  ”Våga fatta pennan, det är aldrig för sent! ”  Men flertalet traditionella förlag premierar ungdom, premierar unga författare som de kan bygga  vidare på och som passar ungdomskulten på marknaden.  Det är synd, ja skada, det är att gå miste om det som äldre författare har att berätta. Nu när det dessutom finns unika möjligheter med många vitala 70 +  som har möjlighet och  lust att skriva.  Det innebär  att livserfarenhet och kunskap om omständigheter och samhällsuttryck som funnits tidigare inte tas tillvara.  Historisk kontinuitet och kulturellt arv utarmas. 

Så bra då att det numera  finns andra möjligheter än de traditionella  att ge ut sina manus.  Äldre ska inte låta sig nedslås,  våga fatta pennan!   Och se gärna Noréns pjäs. Längtan tillbaka till ungdom blir inte särskilt uppbygglig, tvärtom går mycket i kras i denna pjäs.

 

//Av Monika Olin Wikman