dittegetrum.blogg.se

 

 

Det är så mycket som försvinner. Grytlappar försvinner plötsligt,
liksom teskedar. Men grytlapparna dyker förr eller senare upp, det gör
inte teskedarna: de är för evigt borta. Läskpapper och lutningspapper
försvinner inte, eftersom de aldrig dyker upp. De är längesedan
utrensade.

Det är inte särskilt svårt att leva med en sådan tingens ordning. Det
mesta går ju att återanskaffa, via nätet om inte på annat sätt.
Läskpapper är således kommersiellt gångbart. Med lutningspapper är
det värre. Det senare vore inte heller få funktionellt, när man som jag
skriver på tjockt handgjort orandat papper.

Det man förlorar måste kanske inte alltid vara en förlust. Jag äger en
barometer, som oberoende av väderlek visar på ”Beständigt”, alltså
vackert väder. Den har inget bruksvärde: om jag blev bestulen på den,
skulle jag inte gråta. Men det finns människor som samlar på
barometrar. Blev de av med en, skulle det sänka värdet på hela
samlingen.

Någon förlorar sin anställning. Var jobbet träligt, kanske det rentav
var en vinst. Någon vinner en förmögenhet och kanske förlorar lusten
att arbeta. Ett nederlag behöver inte heller vara en förlust. Kommer
du tvåa i en tävling, är du en förlorare då? Hur länge segerns sötma
varar, är sedan en annan fråga.

Vi berövas så mycket under ett liv. Ändå anser många, när de närmar
sig slutrakan, att de är tvungna att göra sig av med saker. De börjar
städa och slänga. Är det inte tämligen tanklöst? Som historiker vill jag
gärna ställa frågan: Har man inte ett ansvar inför eftervärlden?
Skillnaden mellan bokbål och böcker på soptippen kan vara hårfin.

Samtidigt är det tveksamt, om det finns sådant som är oersättligt. Den
mesta konsten har gått upp i rök. Föremål kan knappast vara
värdefullare än människor. Eldsvådor och skogsbränder, olycksfall och
översvämningar – vi är på något sätt deras förutsättning. Så är det
förstås också med gängskjutningar och regeringskriser.

Sådant är det, nolens volens, värre att göra sig av med.

 

 

// Av Anders Björnsson