Att börja skriva.

 
 
Många gånger har jag försökt att få ner mina idéer till olika
texter, men alltid av någon anledning misslyckats. Ambitionen
kanske inte räckte till eller så var det något annat. Jag ville
formulera mig i ett skrivprogram på datorn, men tyckte alltid att
något strulade. Försöken på det gamla sättet med penna och
papper kändes fel. Jo, jag provade några gånger med pennan
och felkänslan återkom.
 
När min hustru insjuknade i demens och avled efter en
mångårig sjukdomsperiod, hade jag samlat på mig mängder av
lösa blyertsanteckningar om händelser och samtal vi hade haft
under hennes långa, svåra sjukdom. Jag ville sammanställa
alltihop i en koncentrerad text och sökte på nätet efter något
lämpligt skrivprogram. Jag lyckades hitta ett som tillät mig att
skapa text utan en massa krångligheter. Jo, det fanns
naturligtvis mängder av klurigheter eller verktyg att använda sig
av men jag behövde inte starta med att lära mig dem. (Det här
är ingen reklam för speciella skrivprogram för författare, så vad
det heter håller jag inne med.)
 
Jag lyckades skapa en något så när sammanhållen text av alla
lösa lappar, anteckningar och även andra dokument. En skrift
som avslutades med begravningen. Det blev en sorts
bearbetning av sorgen.
 
I samband med allt mitt skrivande dök gamla barndomsminnen
upp och jag började försöka formulera även de hågkomsterna.
Således fanns ingen övergripande plan att leken med
bokstäverna skulle resultera i en bok. Den tanken kom mycket
senare när jag upptäckte resultatet av min lek. När jag skrev om
barndomen kom en helt annan känsla; det var på något sätt
lustfyllt att formulera barndomens upplevelser i text. Jag kanske
till och med vågar använda begreppet ”flow” om det som hände.
Det var roligt att använda språket på det här sättet; att beskriva
sina minnen; ja, för att skapa texter. Och nu är resultatet klart,
det blev boken: Min barndom på planeten Jorden. Och jag
fortsätter att skriva.
 
//Av Svante Furborg
↑