dittegetrum.blogg.se

 

 

Förhalaren är en särskild sorts människa. Han ger sig till känna först sedan

förhalningen har pågått en tid. Den förhalade märker till en början ingenting, han

tror att det är fråga om en försening. Han skulle vilja förhandla om saken, men

förhalningen är ett sätt att undvika förhandling. Och förhandling hade faktiskt

redan skett. Det är då förhalningen sätter in. Förhandlingsresultat gäller inte längre.

 

Viktigt för förhalaren är att göra sig oåtkomlig. Skulle man möta honom på stan

måste han ha ett gott skäl, ja en uppsättning svepskäl. Han råkade spilla te i sin

dator, en nära anhörig har dött, han blev uppsagd från sin bostad, han har tvingats

byta bank. En förhalare ska man tycka synd om. Den förhalade är det aldrig synd

om. Förhalningen är egentligen hans fel: han inbillar sig att han kom med oriktiga

uppgifter.

 

Förhalningen har inget naturligt slut. Den kan i praktik och princip pågå hur länge

som helst. Förhalningen är en metod för att undvika arbete, och något arbete blir

därför inte utfört. Hantverkaren som ska sätta gnistskydd på skorstenen får alltid

mera brådskande ärenden. Det är faktiskt riktigt synd om honom som har så

mycket att stå i. Man är rädd för att han ska gå in i väggen.

 

Handlingsmänniskan är en annan sort. Hon gör det hon inte blivit ombedd att

göra. Sågar ner ett träd på grannens tomt eftersom den skuggar hennes altan, ställer

in ett årsmöte för att det är brister i bokföringen, ringer mitt maten trots att man

har överenskommit om en annan tid. Hon tycker om att överrumpla och borde

därför kallas överrumplare. Den överrumplade har svårt att värja sig.

 

Särskilt när överrumplaren tänker göra något som den överrumplade redan har

bestämt sig för. Till exempel skriva en nekrolog över någon nyss avliden.

Egentligen har den överrumplade redan skrivit den, men han kan inte gärna avråda

överrumplaren. Denne var först med att yppa avsikten. Att det måste bli ett hast-

och hafsverk ingår i överrumplingsstrategin. Det skrivna får vara.

 

Överrumplaren gillar att vända opinioner. Man sitter på redaktionsmöte, någon

kommer med ett programförslag. ”Det programmet gör jag gärna”, säger

överrumplaren. Ingen invänder, man tänker att han offrar sig för gruppen.

Överrumplaren vill att man ska känna tacksamhet mot honom. Överrumplaren gör

följaktligen det som även andra vill göra. Han tar för sig. Han tackar aldrig. Han

handlar, övriga slipper och ser på.

 

Både den förhalade och den överrumplade hoppas att förhalaren och

överrumplaren ska överleva dem, så att de inte måste tala väl om de bortgångna.

Detta händer förunderligt sällan.