dittegetrum.blogg.se

 

 

Den stad där jag växte upp hade kugghjul och gnistor i sitt vapen, för det var en
fabriks- och industristad. Men allt eftersom verkstads- och andra industrier
avvecklades, skaffade den sig ett nytt informellt emblem: en siluett med vattentorn
och kyrka som landmärken. Men vattentornet hade aldrig tagits i bruk, och
församlingen var den minst kyrksamma i landet.

 

Då lanserade staden, som blivit av med sina stadsrättigheter i samband med den
senaste kommunreformen, ett motto, ett varumärke: ”Småstaden i storstaden.”
Men genast gick man in för att göra stenstad av den forna trädgårdsstaden, och
Sundbyberg är numera den kommun som bygger flest bostäder i det folkrikaste
länet. Det byggs på höjden också, högre än kyrka och vattentorn.

 

Sådan är den moderna urbanitetens ironi – självmotsägande. Där rivs för att det ska
bli trångt och mörkt. Det blir gränder och gågator, pubar och kaféer. Annan
kommers förtvinar. Skolor stängs. Föreningslivet förtvinar. Parker naggas i kanten.
Allt är på något sätt preliminärt. Gränsen mellan boende och besökare utplånad.
Sveriges kortaste slalombacke igenlagd. Stadsarkitekten har för länge sedan tagit ner
skylten.

 

Är det faktiskt en postmodernistisk kåkstad som tar form? Med ockerhyror och
svindyra bostadsrätter. Omgiven av stormarknader, kringleder. En
genomgångsstation? Fyllgubbarna undanträngda ur stadsbilden, gängen ruvar
någonstans, ovisst var. Kommunhuset finns inte heller i centrum utan har slängts ut
på gammal sankmark, på ett 25-årsarrende. Det mesta flyter, skit flyter.

 

Det finns ingen nostalgi i detta, men en nypa vemod allt. Anarkismen är inget
naturligt tillstånd, folk vill inte ha kaos. Och stabilitet är en undervärderad faktor i
våra livsförhållanden. Stabilitet uppstår när man känner igen sig och inte blir
bortjagad. Nej, när tempot skruvas upp, vill man inte vara temporär. Man vill bita
sig fast.

 

 

 

 

 

Anmärkning. – Författaren utkommer under hösten 2024 med boken Andreas
Baader, Hanna och jag på CKM Förlag.