dittegetrum.blogg.se

Jag heter Gunnel Möller, bor i Simrishamn och deltar i gruppen ”Våga fatta pennan”. Vi träffas en gång i månaden och det är alltid lika roligt. Till en av våra träffar skrev jag denna berättelse om en Moskvaresa jag gjorde som ung år 1971.

En dröm höll på att gå i uppfyllelse och jag var fylld av både förväntan och oro. Till och med lite rädsla. När jag satt där uppe i Aeroflotplanet hade jag helst av allt velat hoppa av. 
     Det var min allra första resa helt på egen hand och jag borde valt något enklare. Ett land där jag åtminstone kunde språket och bokstäverna. Varför just Moskva? Jo, jag ville dit för att lyssna på den ryska folkmusiken, höra de vemodiga sångerna och titta på de eldiga kosackdansarna. Men hur kunde jag vara så korkad att resa dit i januari månad? Och alldeles ensam! Jag minns inget om ankomsten till flygplatsen eller till hotellet. Första minnet är när jag sitter i en väldigt stor matsal och äter en mycket kraftig måltid. Tillsammans med maten kom lite av min kaxighet tillbaka.
     ”Jag har ju faktiskt klarat mig väldigt bra hittills”, tänkte jag. Liksom för att testa mig själv bestämde jag att ta en promenad till Röda torget. Efter en titt på kartan visste jag att det inte var långt dit. Klockan var 11 på kvällen. Skulle jag våga?
     Året var 1971 och jag hade läst att det i stort sett inte fanns någon brottslighet i Sovjetunionen. I alla fall inte mot turister.
     Det var natt, 20 grader kallt och mina utandningar förvandlades till iskristaller. Himlen var molnfri och alla stjärnor lyste. Mina steg hördes på folktomma gator och så plötsligt stod jag där. På Röda Torget! Kreml var upplyst och Vasilijkatedralen likaså. Jag såg inte en enda människa förutom vakterna utanför Leninmausoleet. Vilket äventyr att stå på detta väldiga torg i en kyla som fick luften att knäppa som sprött glas. Iskristallerna gjorde att torget verkade insvept i ett magiskt dis. Jag var helt förbi av skönheten, av spänning och av trötthet.
     På natten hade jag svårt att sova. Lite av rädslan över att vara ensam i denna stora stad fanns kvar och den magiska upplevelsen av att promenera ensam på torget en iskall natt gjorde mig alltför upprymd för att få någon ordentlig sömn.
     Morgonen därpå var jag tidigt på benen. Det fanns mycket att se och göra – men viktigast av allt – jag lyckades få tag i en biljett till kvällens föreställning på Bolsjojteatern. Det skulle bli folkmusik med allt vad det innebar.
     Foajén var fullpackad med människor. Hur skulle jag hitta min plats? En vaktmästare hjälpte mig och visade till en loge. Var det verkligen rätt? Jag visade min biljett ännu en gång och han nickade bekräftande. I logen fanns plats för åtta personer. Den hade röda sammetsdraperier och guldbaldakin.
     Ja, nu var jag där. Äntligen! Så många år av längtan. Det var varmt. Sorlet av alla ord jag inte förstod virvlade runt i hjärnan. Det var overkligt att jag verkligen satt där och  jag kände hur spänningen efter de senaste två dygnen gjorde att kroppen liksom darrade av trötthet.
     När jag tittat mig omkring en stund och beundrat allt jag såg tog jag fram programbladet. Jag försökte tyda bokstäverna och orden. Svårt! Bilden på framsidan såg i alla fall inte ut som någon folkdansare. Det var en vacker kvinna i en fantastisk klänning och hon bar ett parasoll. Så prövade jag med texten. Jag kunde inte alla bokstäverna men nog stod det Puccini. Jag vände mig till kvinnan bredvid.
     ”Ja, programmet är ändrat” sa hon. ”Det händer ofta med det spelar ingen roll för allting är i alla fall lika fantastiskt. I kväll blir det Madame Butterfly. Jag hoppas du kommer att njuta av föreställningen.”
     Ridån gick upp och orkestern spelade. Så vackert! Jag njöt av kvällen, av musiken och av prakten runt omkring, men plötsligt hoppade jag till. Vad hade hänt? Hade jag somnat? Jag nöp mig armarna, försökte fokusera, men huvudet sjönk ner.  Tänk om jag somnade på någons axel! Det här var inte klokt. Det var en av mitt livs mest efterlängtade kvällar och jag kunde inte hålla mig vaken.
     Ögonlocken var tunga av sömnbrist och det burrade och surrade i kroppen av trötthet. Gång på gång föll huvudet ner och gång på gång väcktes jag av att orkestern eller sångarna tog extra höga toner.
     Föreställningen tog slut och jag kom tillbaka till hotellet. Fast jag slumrat till då och då hade jag haft en fantastisk kväll där jag likt en furstinna satt i en loge på Bolsjojteatern och lyssnade på underbar musik.

Dagen därpå ordnade jag en biljett till en teater som bara hade folkmusik på programmet. Nu skulle ingenting kunna gå fel.
     Där fanns inga loger, bara en jättestor sal med långa bänkrader utan mittgång. Jag strosade runt i foajén och tittade på den mycket blandade publiken. Så tittade jag på kön till toaletten. Den var lång. Nåja, jag skulle klara mig. Så var det dags att gå in. Jag hade fått en bra plats. Mitt i raden och mitt för scenen.
     Dansarna kom in. Wow. Vilken glädje och vilken energi. Så kom den stora manskören. Så mäktigt! De avlöstes av kvinnliga sångare med så vemodig musik att ögonen tårades. De fantastiska dansarna och sångarna avlöste varandra. Synd bara att jag inte hunnit kissa, men det måste väl snart vara slut. Jag tittade åt både hållen i bänkraden, men på båda sidor var det massor av människor att behöva tränga sig förbi, och dessutom skulle alla vara tvungna att resa sig.
     Den stora  kören var på plats igen. Sången tog aldrig slut. Publiken applåderade som vansinniga, stampade i golvet och skrek bravorop. Jag var kallsvettig i pannan och började känna ångest. Så kom kvinnorna tillbaka. Dansarna, kören, kvinnorna. Nu spricker blåsan, tänkte jag. Vilket pinsamt sätt att dö på.
     Snälla, snälla, bad jag Tag inget extranummer. Det gjorde de. På slutet stod hela publiken upp och skrek och stampade. Då äntligen vågade jag tränga mig förbi.

Jag var så nöjd där jag satt i planet på väg hem. Jag hade upplevt allt det jag drömt om. Fast ingenting blev riktigt som det var tänkt, hade det på något sätt blivit så mycket bättre. Vem mer än jag hade suttit och sovit bakom röda sammetsdraperier på Bolsjojteatern, och vem mer än jag hade varit på väg att dö av kissnödighet när Donkosackerna gjorde sitt bejublade framträdande? Ja, jag var så nöjd.

// Gunnel Möller