PROMENADER
I början av sommarn dog min vän Christer Griborn. Han var under ett antal år antikvariatsbokhandlare i Sundbyberg men tjänade sitt levebröd hos skyddskonsulenten. Hans antikvariat hette Pica Pica, som betyder skata, men det var ingen risk, att någon gick dit för att stjäla böcker. Man gick dit för att lämna böcker, som man tyckte sig inte mera behöva. För tjugo inlämnade skaffade han en ny, som han tyckte, att man behövde.
Det doftade gott franskrostat kaffe, melittabryggt, inne i lokalen. Förut hade där legat en cigarraffär – då doftade det tobak och trycksvärta och tuggummi. Alla dessa dofter går relativt bra ihop, liksom lukten av bokdamm. I Helsingfors finns ett antikvariat, Cecil Hagelstams, som därtill har en humidor. Bokens blad i ena handen och cigarrens i den andra, kan man tänka sig en större njutning? Och inga tillfällen till andra utsvävningar.
En gång kom jag in till Christer, i hörnet av Sturegatan och Esplanaden. Jag frågade, om jag kunde få låna hans toalett. Javisst, men stäng inte dörren, för då går den i baklås. Naturligtvis gick dörren i baklås. Ska man bli inlåst någonstans, så är det på ett antikvariat. Det tog två timmar, innan låssmeden kom, men under tiden kunde jag från bokhyllorna i det trånga utrymmet bekanta mig med flera dittills för mig okända författarskap. Och naturligtvis bjöd Christer på nybryggt kaffe efteråt.
Dessutom slapp jag gå på ett sammanträde, som jag annars skulle ha lett. Force majeur.
Christer Griborn (född 1943) hade sällan dyrgripar inne, han samlade inte på rariteter. Han var, alldeles oombedd, en folkbildare. Mitt emot låg gamla biografen Bristol, som Friteatern för länge sedan hade tagit över, och snett emot Betlehemskyrkan, ett frikyrkokapell, där jag gick i söndagsskola, som förvandlats till ett lokalt ölbryggeri. Många verksamheter gick upp i rök, precis som kolakoken på Marabou. Arbetarstaden blev ett tillhåll för den nya medelklassen, men då försvann samtidigt mycken småskalig, småborgerlig gatuhandel.
Också Christer måste avveckla. Han fick Parkinson och tappade böcker på stengolvet. När jag fyllde femtio, hade jag nyss haft en lägenhetsbrand och förlorat det mesta jag ägde. Christer gav mig en franskbunden utgåva av Hjalmar Söderbergs skrifter i present. Hjalles son Tom, en tunn, cigarrökande farbror, kunde man för övrigt se på Sundbybergs gator då och då. Han bodde i Duvbo, i en gulmålad träkåk, där det tidigare hade funnits en fiskaffär.
Numera säljs det inte böcker i Sundbyberg. Jag tror inte heller, att det säljs cigarrer. Också fiskaffärerna – det fanns åtminstone sex – är borta. Av fyra herrekiperingar är en kvar. Allt detta hände långt före coronan. Man reste här ett vackert vattentorn, som aldrig kom till användning. Man byggde en kyrka i jugendstil i landets minst kyrksamma församling. Spårvagnarnas gnissel upphörde åtta år före högertrafikomläggningen. Femtiofyra år senare var gnisslet där igen.
Rundgång. Kanske. Jag tar med mig en av de böcker jag köpte av Christer, den handlar om jakt och är skriven av Karin Blixens fader Wilhelm Dinesen, ut till Kronprinsens gamla golfängar dit Artur Lundkvist och Maria Wine förlade sina dagliga promenader. Här rinner en bäck. Jag hittar en soffa. Sjöfågel skränar och förorenar. Där borta gick för två generationer sedan en bobsleighbana. Och där bakom, vid Råsundavägen, låg Filmstaden, utanför vars höga murar proletärernas ungar stod med sina brungula autografblock.
Allt, det man söker, har allaredan funnits.
// Av Anders Björnsson