VAD HÄNDER MED DAGBOKEN?

 
 
Så gott som varje dag gör jag noteringar i min dagbok. De kan vara
kortare eller längre. Jag föredrar orandat papper, det bör vara av god
kvalitet. Ibland – rätt sällan – gör jag digitala anteckningar, printar ut
och bifogar dem pappersboken.
 
Detta är en vana, som jag lade mig till med i fyrtioårsåldern.
Ungdomsdagböckerna försvann under ständiga byten av bostad.
Sedan kom de kaotiska vuxenåren, då så mycket annat måste hinnas
med. Det är egendomligt. Då hade man ju tid på sig, statistiskt sett.
 
Nu rinner tiden iväg. Då blir dagboken ett slags levande minnesaltare
för mig. Där prövar jag idéer – och förkastar dem. Där testar jag
samtiden – och blir samtidigt osynlig för den. Det finns ingen tanke på
publicering, men jag har bestämt mig för att volymerna ska arkiveras.
 
Historikern gläder sig åt dagböcker. Jag har själv använt sådana i min
forskning. Detta källmaterial tillkommer oftast i nära anslutning till en
händelse, har därmed högt källvärde. Visst förekommer ljug, men
också ljuget är intressant för den som vill tränga in i en person och en
tid.
 
Hur många för dagbok idag? Jag vet ingen i min närmaste omgivning
som gör det. Men jag vet många som är aktiva på nätet. Där gäller att
vara synlig, inte nödvändigtvis ärlig. Andra ger ut böcker, som har
karaktären av dagböcker; i vissa fall borde det ha stannat därvid.
 
Alltså: råmaterial, självrannsakan, observationer som inte har något
omedelbart intresse – men kanske för eftervärlden. Den personliga
dagboken kan, inbillar jag mig, förhindra en människa att utan
föregående reflexion blottställa sig – hur många Facebook-inlägg har
inte ångrats och dragits tillbaka?
 
Jag för faktiskt två dagböcker. En andra när jag är på resa i utlandet. I
den brukar hustrun, om hon är med, och jag skriva varannan dag.
Den är mest till för att man ska komma ihåg platser, människor, vad
som har sagts vid ett speciellt tillfälle, ett konsertbesök till exempel.
 
Om dagboksskrivandet förtvinar, förlorar vi då inte mycket av
historisk kunskap? Officiella dokument, tidningsartiklar ger inga
uttömmande beskrivningar av det som är, som har varit och farit.
Partsinlagor under objektivitetens täckmantel.
 
Men dagboken är något annat. Det subjektiva vittnesmålet. Den unika
individens oförfalskade mening. Så skriv, tycker jag.
 
//Av Anders Björnsson
↑