Om översättning
Såg i DN häromdagen att Madeleine Gustafsson, författare, litteraturkritiker och översättare av rang hedrats med att få ett översättarpris uppkallat efter sig. Det gladde mig, inte bara för att hon är en ungdomsvän utan framförallt för att hon är en sann intellektuell med en enorm bredd. Den tyske författaren Hans Magnus Enzenberger är nog den man mest förknippar henne med, men hon har även såväl franska (t ex Marguerite Duras) som italienska författare (t ex Gianni Celati) bland sina översättningar. Sedan 1999 sitter hon på stol nummer 8 i Samfundet de nio.
Nu vill jag föra in min egen blygsamma insats i översättningens snåriga värld. Överskattande min egen förmåga tackade jag ja till att översätta operaprogram från tyska till svenska. Hade det inte varit på grund av ren finansiell nöd vid tillfället, tidigt 1990-tal, hade jag kanske tänkt ett varv till innan jag svarade ja. Mina tyska kunskaper härrörde från skolans ofta förekommande underbetyg som resulterade i att min kära mor skickade mig på sommarkurser i tysktalande länder. Den första turen gick till Blankenese, strax utanför Hamburg, där den mest bisarra ferieskolan hölls. Den ena kursen, Säuglingspflege dvs spädbarnsvård (jag var fjorton år) och den andra var teaterskola. Jag tror det är lätt att gissa vilken jag föredrog. Men en del tyska lärde jag mig ändå, jag var den enda svenskan i gruppen. Två år senare gick jag på en internationell kurs på universitetet i Salzburg där det enda språk jag lärde mig var danska genom en charmig pojke från Köpenhamn som blev min bänkkamrat.
Nåväl, till operaprogrammen. Det första som tillsändes mig och som skulle vara klart på en vecka var tjugofem sidor långt, och innehöll utdrag skrivna på artonhundratalet. Som var och en förstår med ett språk som säkert skulle vara krångligt även för en infödd. Det var Trollflöjten, die Zauberflöte, och en stor del handlade om Schikaneder, han som skrev librettot. Där var också sida upp och sida ner om frimureri, om Theater an der Wien och om något som heter Das Labyrinth oder der Kamph mit den Elementen, som fick jag lära mig skulle vara en fortsättning på Die Zauberflöte. Och en kamp blev det för mig i den labyrint som det tyska språket utgjorde.
Till all lycka hade jag min morfars urmodiga lexikon att tillgå, min smala lycka bland alla de arkaiska uttrycken. Genom blod svett och tårar kom jag, efter åtskilligt nattarbete, igenom eländet till slut. Jag hade inte alldeles gjort bort mig i detta eldprov, för jag fick sedan en lång rad program att översätta, och till slut tyckte jag det var roligt. Man tränar upp sin stilistiska förmåga, och jag vill råda alla er som skriver att ge sig på en översättning. Behövs ju bara några sidor för att förstå hur viktiga översättarna är. En bra översättning fångar så mycket mer än det ordagranna. Tänk på alla maskinöversatta manualer och turistbroschyrer som skräckexempel.
// Yvonne Goldie