Guernica

Ett torg i en liten stad i norra Spanien. Närmare bestämt Baskien. Här står jag och fryser mitt i den milda, fuktiga septembervärmen, för stadens namn är Guernica. Ett minne kommer för mig. Jag hade fått se Picassos berömda målning av skräck och terror i min barndom. Då tyckte jag mest att det var en konstig tavla. Uppfattade inte lidandet och hettan i målningen, visste inte vad den föreställde. Ett virrvarr av människor i obegripliga poser. Men där fanns också en häst. Jag frågade min pappa vad tavlan föreställde. Ett hus som blivit bombat, sa han lakoniskt. Då frågade jag om han visste om hästen hade klarat sig. ”Ja, lilla Vonsan,” svarade han, just hästen överlevde.”

Om ens den, tänker jag nu. På just det här fridfulla torget med sina prunkande planteringar, små barer och pintxos-ställen där mjuka gröna kullar syns i fjärran, just här blev himlen mörk av tyska och italienska bombplan när de vrålade in en måndag i april 1937.

Dagen var väl vald, med all önskvärd ondskefullhet, av Spaniens blivande diktator, general Franco. Varje måndag sedan urminnes tider var det torgdag här, och således fullt av människor. Bönder kom från trakterna runt omkring med sina varor, handeln hade just börjat. Då kom den första attacken. De som överlevde den rusade in i husen. Då kom nästa våg. Så en tredje. I den snek planen på mycket låg höjd med kulsprutor som mejade ner de som flytt de brinnande husen. Guernica var en helig stad för baskerna, som stred för vänsterfalangen i det fasansfulla inbördeskriget. Terrorn skulle få dem på knä.

Några gator bort från torget finns tavlan som en stor mural (originalet finns i Madrid på museet Reina Sofia). Jag går dit. Tittar på hästen i tavlans centrum där den med fladdrande näsborrar och tungan som en vass pil i det uppspärrade gapet står som en symbol för smärtans innersta nerv.

På torget väntar mina vänner med några pintxos, den baskiska varianten av tapas, och några glas vin.

- Vart tog du vägen?

- Jag skulle bara titta på hästen.

- Vilken häst?

- Den som överlevde.

 

// Yvonne Goldie