Sjuttio är inte det nya femtio – det är något mer.
Jag tar mig för minåldersrynkade panna när jag följer den fördomsfulla
debattenom skönhet och åldrande som välkända kvinnliga kulturskribenter
startat. Ann Heberlein, Åsa Lindeborg och Nina Björk, alla runt
de 50, uttrycker på olika sätt sorg över att de förlorat sina ungdoms
ansikten, rynkorna far fram, det är inte roligt att se sig i TV eller på
sociala medier. Ja, även Amelia Adamo, betydligt äldre, vänder
bort ansiktet när hon ser sig på TV. Greta Thurfjell skriver i en
krönika (DN kultur 27 /11) att det är skillnad på skönhet och åtrå.
Visst har Lena Endre (66 år) en skönhet som Thurfjell liknar vid en
oljemålning eller en pianokonsert. Men menar Thurfjell ” det är få
människor vill ligga med en oljemålning”.
Debatten handlar alltså om att man inte längre upplever sig erotiskt
åtråvärd. Den blir för mig som att förflyttas till en tid långt innan
kvinnorna tog offentlig plats i samhället, utbildade sig, verkade för
jämställdhet och likaberättigande , till en tid då många kvinnans värde
mest handlade om fertilitet och attraktionskraft, kvinna som könsobjekt.
Visst, på ett personligt plan kan de flesta av oss sörja förlust av
ungdomlighet och skönhet, uppleva att vi inte är åtrådda på samma
sätt som tidigare. Detta kan lika väl gälla män. Men det tillhör ett naturligt
åldrande som man måste mogna in i. Dessa kulturdebattörer har inte
heller lärt att åldrandet idag är något annat än tidigare. Många får ha ett
vitalt liv högt upp i åren, även kärlek och samliv spelar stor roll för äldre
visar undersökningar. Man har många valmöjligheter vad gäller hur man
vill leva och utvecklas tillsammans med andra; finna vägar till närhet, till
att förstå sig själv och andra.
Den käcka slogan ” 70 är det nya 50 ” tar vi gärna till oss, den indikerar
att visst kan vi hålla oss kvar i ungdomen ett tag. Talar man bara om
hälsa och funktionsnivå håller begreppet men då utesluter man ju
erfarenheter, mognad, självbild och livserfarenhet. Vi lever inte 50
åringarnas liv. Mikael Rennemark, professor i psykologi med inriktning
mot gerontologi, läran om åldrandet, menar att 70 inte är det nya 50 utan
det är istället något mer. Något mer. Vi kanske biter oss i svansen om vi
vill smita undan åldrandet, vi riskerar de goda värden åldrandet kan ge.
Blicka inåt, försöka förstå våra liv, skriva om våra liv, berätta, söka
kontinuitet mellan oss själva och tidigare generationer hör hit. Genom
reflekterad erfarenhet kan visdom utvecklas. Jag hoppas att dagens
femtioåriga kulturskribenter ska hitta fram till något sådant så småningom.
// Av Monika Olin Wikman