Bekant främling
Jag sitter med ett foto framför mig. Det är en man som har två små pojkar vid sin sida. De tycks stå i aktern på en eka. Bakom dem ligger en spegelblank sjö. Mannen är reslig i vit skjorta och kavaj. Pojkarna ser trumpna ut, kanske blyga inför kameran. Tiden måste vara i början av 1920-talet.
Jag vet inte vem mannen på fotot är. En främmande man. Varför har jag då fotot, det måste vara från 1920-talet. Jag har hittat det i ett schatull i källaren. I samband med rensning, kanske en lämplig sysselsättning i coronatid. Men jag har fastnat vid schatullet, hällt ut innehållet, brev med otydbar handskrift, suddiga foton, betygsböcker och vykort. Rudimentära minnen från levt liv.
Jag vet inte vem mannen på fotot är. En främmande man. Men han var ju min farfar och jag har ett namn. Han dog när han var fyrtio år och lämnade en stor familj. Men jag vet ingenting om vilket liv han levde. Var han strävsam, tålmodig, glad någon gång, ville han ta sig fram i livet, när blev han kär, brukade han jord eller var han hantverkare, tyckte han om musik och var han religiös. Hur kändes det att lämna livet och sina barn, så kan man undra.
Hans liv är omgivet av tystnad, ingen har berättat, vi efterlevande ser in i ett tomrum. Vi som tänker kring denna vår farfar klandrar oss själva: VARFÖR FRÅGADE VI INTE? Nu är det för sent, det är sorgesamt.
I skrivargrupperna ”Våga fatta pennan” i Simrishamn är det flera som skriver för sina barn och barnbarns skull. Man vill berätta om sin egen uppväxt, om en värld, ett samhälle som på många sätt inte längre finns. Andra skriver om sin mormor eller farmor, inte för att man alltid vet så mycket, men man vill forma sig en bild, göra ett människas liv synligt. Om man inte vet så mycket kan man skriva litterärt, fiktion, man kan själv fylla i vad man tror, det behöver inte vara sant i detaljerna men man kan ha förstått den sociala miljön, sammanhang och egenskaper som kan ha förts vidare.
Behovet av att söka kontinuitet bakåt tycks vara stort. Släktforskning är mycket populärt. Jag är mest intresserad av människorna bakom namnen. Jag ska försöka skriva om min farfar men det får bli utifrån liten kunskap. Jag vill ändå på mitt sätt göra honom mindre främmande.
Vilken gåva vår generation kan ge till efterkommande om vi själva berättar. Nu. Vi har fått mycket bättre förutsättningar än tidigare generationer att skriva, berätta, om våra liv och den tid vi verkat i. Och fota kan vi numera göra hur mycket som helst.
Våga fatta pennan! Låt det inte bli för sent!
// Monika Olin Wikman
