Swanee, en bakgrund
Min bok ”Plötsligt är pappa hemma” fick sin titel utifrån en beskrivning av hur jag som barn alltid visste när han kommit tillbaka från Frankrike. Då ekade sång från badrummet där han lögade sig efter sin långa tågresa. Han sjöng mycket och vackert. Hans för tidigt bortgångna mor var skolad sångerska på Musikaliska Akademin, och säkert hade han ärvt sin röst efter henne.
Vad sjöng han då? Ofta populära operaarior, men lika gärna schlagers från efter första världskriget. Ofta hörde jag: ”How Ya gonna keep `em Down on the Farm After they´ve seen Paree”. Den handlade om amerikanska soldater från ensligt belägen landsbygd vilka inte ville återvända efter att ha fått tagit del av Paris, med allt vad det innebar.
En annan sång som ljöd ut från badrummet var ”Swanee, how I love ya, how I love ya”…Sången om Mississippifloden. Pappa tillbringade sina unga år, från han var sjutton till tjugosju, i USA. Först i New York, sedan i San Francisco. När jag skulle skriva om dessa hans ungdomsår, som jag inte visste mycket om, tänkte jag mig att han skulle röra sig i teatervärlden. Det berodde främst på att båda hans föräldrar var skådespelare, och det skulle vara naturligt att han sökte sig dit.
Nåväl, det visade sig bli lite för mycket och för många sidospår i min bok, så jag strök stora delar av mitt manus. Långt efter tittade jag igenom vad jag strukit om jazzålderns New York och insåg att jag skulle kunna spinna vidare och göra en novell av materialet. Det roade mig att få använda Al Jolson och hans Swanee som en sorts kuliss till min uppdiktade person Freddie. Al Jolson var mäkta populär. Det skrevs spaltkilometer om honom och hans sminkade ”black-face” som ter sig helt absurt idag.
Avslutningsvis vill jag betona att berättarjaget i ”Swanee” inte är min pappa utan en uppdiktad person. Freddie har en förebild, i en annan tid, en annan plats, men det håller jag för mig själv.
// Yvonne Goldie
