Om konsten att inte rånas på sin mobiltelefon med mera
Helgen den 7–8 mars var det antikvarisk bokmässa på Kungl. Konstakademien i Stockholm. Jag går dit ibland, för att göra något enstaka fynd, men mest för att beskåda. Det är faktiskt angenämare att komma nära böcker som människor har älskat och vårdat än böcker som någon bokhandlare eller boktryckare vill bli av med så snabbt som möjligt. Jag är ingen samlare, men ägandet av sådant som allt färre sätter värde på – den fysiska, vackert formgivna boken – sprider ändå ett visst behag. Volymer av hovbokbindaren Nils Linde i Göteborg ger mig en särskilt tillfredsställelse att ha framme. Det är någonting mycket personligt med dem, men ändå inte pråligt.
Autografer på uppslaget för kolofonsidan skapar äkthetskänsla, även om det inte alltid är lätt att dechiffrera dem. Noteringar, såsom dedikationer, förhöjer utan vidare läsvärdet. Står det tillexempel ”Till Gunilla från Stig, särskilt ss. 147–206”, finns det naturligtvis ett dolt budskap inskrivet på sidan. En gång skaffade jag mig på Rönnells ett exemplar av en självbiografi som skrevs av en svensk 1700-tals-pornograf, Gustaf Hallenstierna. Där fanns åtskilliga marginalanteckningar med blyerts, och mitt sällskap – en lärd professor från Helsingfors – utbrast genast: ”Det här är Magnus von Platens handstil!”
Även exlibris är roligt att få på detta sätt. Jag gav för några år sedan bort en liten bok, Exlibris der Dame, utgiven av tyska Taschen, till en storsamlare av exlibris i Örebro. Påfallande många av dessa hade ohöljt retoriska motiv. Det mesta var jugendstil och 1920-tal. Vårt eget är mera prydlikt, om turneringen ursäktas: ett stånd med aklejor, favoritblomma. Formgivare är Ragni Svensson, som för ett par år sedan disputerade i bokhistoria i Lund på en avhandling om Bo Cavefors och hans förlag. Den före detta förläggaren satt själv i auditoriet, tyst och hopsjunken; kort därefter dog han. (Om Ragni skrev jag i Svenska exlibrisföreningens tidskrift.) Hennes bok har jag läst med andakt, till många kannor georgiskt te.
Ibland binder vi in böcker, men det är kostsamt. Senast var det Vår Kokbok från det glada sextiotalet. Den hade gått i många stycken, efter god användning. När jag fyllde femtio fick jag en av mina egna böcker skinninbunden, från en av mina förläggare – han hade gett ut precis den boken (Försvar för klottrare och rappare, 2001). Bokbindare var Johanna Röjgård, känd för att tillverka Nobelprisdiplomen och närvarande med ett stånd vid den antikvariska bokmässan. Även begagnade musikalier har jag kommit över, mest som gåvor, och där är det alltid intressant att konstatera vilka fingersättningar som tidigare brukare har föredragit. Några av dem skulle också behöva bindas in (noterna alltså).
En upplevelse var att uppsöka Karlskrona läsesällskaps lånebibliotek, som ägde bestånd från slutet av 1700-talet fram till någon gång på 1860-talet. De allra flesta volymerna är samlade i en vackert inredd lokal, ett amiralitetshus, och i en del av dem kan man följa diskussionen mellan olika låntagare – ivriga klottrare! – och en bok ska naturligtvis läsas med penna i hand. Antingen kluddar man på boksidan eller i ett notisblock vid sidan om. Jag har heller ingenting emot hundöron. Ett av de bästa Stockholmsantikvariatet heter fyndigt nog Hundörat. Där fann jag ett Linde-band av Gunnar Ekelöfs debutsamling Sent på jorden, men jag hade just då ingen täckning på kontot …
Nu ska jag strax göra en svampsås. Då är det gott att ha en beprövad kokbok till hands. Jag litar inte riktigt på nätrecepten, mer än på min egen intuition. I en riktig kokbok ska det förstås också stå hur man viker servetter, hur man dukar ett smörgåsbord, hur en middagsinbjudan bör formuleras, hur brännvin kryddas, eller hur?
Jag har en vän som alltid går med en bok under armen, aldrig portfölj. På tunnelbanan sitter han djupt försjunken i sin läsning. Han säger till mig att risken att rånas på sin mobiltelefon är obefintlig av den anledningen. Han kan ha rätt.
// Anders Björnsson