dittegetrum.blogg.se

 

 

Vår Mälarfiskare i Torsvi stängde vid årsskiftet. Då blir det svårt att få tag i siklöja. Handlarna
betalade dem bara 3 kronor kilot. Då förstår man. På Gestholms bokhandel i Enköping försökte
jag köpa Johan Svedjedals Martinson-biografi. Den fanns inte. Däremot flera exemplar av
riksbrottslingen Clark Olofssons memoarbok Skit på dig. ”Brott lönar sig inte”, stod det i varje
nummer av Rekord-Magasinet, under gamle boxningspromotorn Edwin Ahlqvist. Det var
onekligen ett tag sen man hörde den devisen.

 

I Norge stal ledaren för vänsterpartiet Rødt nyss ett par solglasögon, värda 2.000 svenska kronor,
på Gardermoens flygplats. Beloppet var väl som en springnota. Han blev bötfälld och
sjukskriven, inte avsatt. För några år sedan blev jag bestulen på en keps på en herrklubb. Ingen
höjde på ögonbrynen. Den var kanske inte värd tvåtusen, men jag beslöt ändå att inte sätta min
fot där på ett tag. På nittiotalet blev jag vräkt från en lägenhet av en ny fastighetsägare, en av de
större i landet. ”Du behöver den inte”, fick jag höra. ”Det är min arbetslokal”, sa jag
sanningsenligt. Hyran var alltid punktligt betald. Det hjälpte inte. Man skulle sälja bostadsrätter.
Jag hade redan en.

 

Nå, jag borde förstås ha protesterat. Den store skämtaren Henrik Bernhard Palmær blev uppsagd
från en lärartjänst på Karolinska institutet, innan han inledde sin sedermera legendariska
publicistiska karriär och grundade den fortfarande utkommande dagstidningen Östgöta-
Correspondenten. Detta var på 1830-talet. Palmær bad sin professor att dra dit pepparn växer.
”Säger man så till bättre folk?” sade professorn. ”Till bättre folk har jag aldrig sagt så”, svarade
Palmær. Då skulle man ha varit med. Palmær skrev också: ”Riksdagsmännen äro tillsatta att
afhjelpa statens många lyten, men äro sjelfva bekajade med ännu flera. Man tycker sig se ett
lasarett, hvarest samtlige patienterna äro medicine doktorer.” Naturligtvis valdes han till
riksdagsman, för Linköping och Vimmerby.

 

Lat var han, Palmær. Han tyckte mest om att ligga på soffan och läsa. Men han gjorde nog vad
han kunde för att få ett tryckfrihetsåtal på sig. Den hädiska artikeln hette ”Yttersta domen i
Kråkvinkel”. Och ja, naturligtvis blev han frikänd, minus en mindre bötessumma. Men han gav
inte upp. Biskopar var det särskilt roligt att retas med:

 

”En svensk prelat, som hade den sedan att aldrig offentligen visa sig, utan att vara fullt upp
dekorerad med biskopskors och ordensstjernor, brukade ofta gå ut för att taga sin motion. Då
han kom till en viss gård i staden, der ett gungbräde fans mellan två lindar, satte han sig der för
att hvila. Då hände sig en gång, att gårdsegarens son, en fyraårig gosse, som ännu hade i behåll
det älskliga barnförstånd, som vid äldre år förloras, nämligen det förståndet att ej ens ana någon
rangskillnad, sprang fram till prelaten och frågade: hur mår kära farbror? Prelaten, mycket
barnkär, tog gossen på sitt knä och gungade honom. Under tiden satt denne och lekte med
prelatens stjernor och kors. ’Ja ser du’, sade omsider hans högvördighet, som ville yttra något för
barnets fattningsförmåga lämpligt, ’sådant får man, när man är beskedlig.’”

 

Fast inte blev det åtal den gången, och det med visst besked. Frågan är nu, om det inte borde
åtalas mera i vår sladdriga tid, på det att mången bleve rentvådd, androm till varnagel. Några har
bevisligen lyckats med det senare.