dittegetrum.blogg.se

 

 

Många i min ålder döstädar, det hör nästan till god ton, att man ska
göra det. De månar om sina efterlevande, i den mån de har några.
Vad är det som ska bort? Porslin, möbler, böcker, gamla brev. Jag har
aldrig riktigt förstått mig på detta.

 

Kanske är det för att jag utbildade mig till historiker. Historikern
sätter värde på lämningar. Han sörjer sådant som har gått upp i rök
eller kastats över bord. Vi har arkiv, bibliotek och museer för att ta
hand om vårt kulturarv. Men om det inte finns någonting att ärva?

 

Jag kan tänka mig, att ingen anhörig skulle bli ledsen, om jag lämnade
efter mig en välfylld vinkällare, en tavla av en uppburen konstnär eller
ett fritidshus. Det är sådant som har marknadsvärde. Min flygel, mitt
bibliotek, min päls har inget sådant värde.

 

Det tar plats, när man själv måste krympa. Vem är det som säger, att
man måste krympa? Den som lever ensamt eller tvåsamt har behov av
utrymme – för att kunna bjuda hem gäster och vänner och laga en
god måltid åt dem (och servera dem ett anständigt vin).

 

Efter lägenhetsbranden har jag till exempel svårt att göra mig av med
böcker. Det går också tillbaka till tidiga år. Jag hade nästan inga
kompisar då. Böckerna var mina kompisar. En trygghet var de. Nyss
fick jag tillbaka en bok som jag lånade ut för femtio år sedan, Nordahl
Griegs Ung må verden ennu være. Först nu saknar jag den –
retrospektivt.

 

Jo, det var som ett få tillbaka en kompis. Som man inte trodde, att
man hade haft.

 

Städa och sortera är en sak, men slänga. Ja, man slänger – numera –
kläder och sänglinne, som det har gått hål på (och som lilla hunden
händelsevis har bitit sönder). Man lagar inte. Fast man lagar sina
tänder. Man lagar taket på huset. Nyligen gick en golvvas i bitar
genom oförsiktighet (Pia Törnell, Mantello). Min första reaktion var
att skaffa en ny, samma sort. Inte säkert att det går.

 

Bevarande och återställande är någonting förbisett i vår nervösa
samtid. För några dagar sedan skaffade jag mig Eva Ströms nya
diktsamling Jag såg ett träd. Jag vet med en gång, att det är en bok,
som jag aldrig kommer att göra mig av med.

 

Inte heller tänker jag låna ut den. Inte i min ålder.

 

//Av Anders Björnsson