Coronaclownen
Sylvia Landkvist har kommit med boken Coronaclownen. Jag fångas
genast av både titel och utanverk. Man ser en tecknad clown med
sorgsna drag och ögon som speglar människans utsatthet. I det här
fallet handlar det om människors ensamhet efter ett långt liv och som
är förstärkt genom coronapandemins isolering.
Coronaclownen har fått ett jobb av kommunen att kontakta äldre
isolerade personer under pandemin. Det är en stödperson som sökes
för jobbet men hon som får jobbet väljer att kalla sig clown. Precis som
sjukhusclowner vill hon erbjuda en stunds distraktion i en svår situation.
Hon vill erbjuda dem att berätta om sina liv. Sju personer talar hon
med ; hon väljer att kalla dem efter veckans dagar, måndagskvinnan,
måndagsmannen etc. Personerna är fiktiva men texten bygger på
verkliga samtal.
Det är berörande livsöden som beskrivs och berättelserna speglar
också den enorma samhällsutveckling som skett. Flera av personerna är
födda på 1940 -talet. Här finns berättelsen om statarsystemet det som
avskaffades först 1944, om strävsamma liv i hårda yrken, om förtidig död,
här beskrivs prästen som gjorde pigan med barn , mäns alkoholism och
kvinnor som fick klara försörjningen av många barn. Men också om den
nyfikne unga mannen som begav sig till sjöss, blev matros och fick
uppleva den stora värld han lockats av i skolan. Man får läsa om de finska
krigsbarnen och om den rasistiska behandlingen av samerna. En kvinna
vill inte berätta så mycket , vill inte titta bakåt och vet inte så mycket om
sitt ursprung. Kanske är denna berättelse särskilt berörande och reser
frågan: Om vi inte tycker att vi har något att berätta? Var vårt liv meningslöst ?
Författaren själv är eftertänksam i sina reflexioner och tycker att hon själv
lärt mycket. Och tänk skriver hon ” alla dessa intressanta människor och
ingen att berätta sin livshistoria för ”. Annat än nu för en främling. Det är
alltför lätt att tro att äldre till synes betydelselösa inte har varit med om
något intressant. Boken talar mot en sådan uppfattning. Läs den !
// Av Monika Olin Wikman