FÖRFLYTTNINGENS KONST OCH KONSEKVENSER

 
 
Att röra sig eller inte röra sig, det är frågan. En del faller offer i
trafiken, spektakulärt som Lars Vilks, somliga snavar på elsparscyklar
och avlider, andra åter körs över av bilsmitare. På Liljeholmsbron i
Stockholm sägs flera cyklister varje år köra ihjäl sig. Sitter man
hemma i mysiga fåtöljen med en god bok i knäet, riskerar man å
andra sidan en förtidig död i hjärtinfarkt. Även vedhuggning kan leda
till sådan död.
 
Idrottsmän drabbas ofta av skador som få andra människor råkar ut
för. Min far sprang 100 meter på en tävling i Pargas år 1939 – då smet
ett litet barn ut på kolstybben, min far bromsade och fick omedelbart
hälsporre. Han frikallades från det militära och slapp därmed
beredskapstjänstgöring under krigsåren. Istället fick han utbildning till
gymnastikinstruktör, ett yrke som han aldrig utövade.
 
Min redskapsrehab en gång i veckan gör mig alltid euforisk – kanske
därför att jag får röra på mig utan att nödgas till större förflyttningar.
Med roddmaskinen kommer jag ingenstans. Fysioterapeuterna är
alltid glada, när jag kommer, och faktiskt lika glada, när jag går. Inte
heller de förflyttar sig över längre sträckor. Mitt schema är inrutat, de
bestämmer belastningen.
 
På teatern rör sig dagens skådespelare med frenetisk iver. Jag tror inte,
att det är nyttigt i längden. Präster skrider inte längre, inte heller bär
de svartrock, som håller nere tempot – ja, bråttom verkar de alla ha.
Jag hade en gång en frisör, som kretsade kring mig likt en upphetsad
fjäril, och jag oroade mig alltid för att han skulle klippa mig i örat.
Han blev inte gammal.
 
Det gäller nog att finna en bra balans, något slags lagom men med
måtta. Under pandemin har min fru klippt mitt hår. Hon går alltid
lugnt och metodiskt till väga, läkare som hon är.
 
Stillasittande är naturligtvis ingenting generellt att rekommendera.
Hus- och lägenhetsbombningar förekommer, så hemmet är inte längre
någon trygg vrå. Har du en granne, som är knarklangare, kan du ligga
pyrt till. Förmodligen erbjuder skogen bättre skydd, men då måste du
ta dig dit och småningom därifrån. Konstant resande avråds numera
från. (Endast Carl Bildt är ständigt i luften.)
 
Simma är en ganska säker sport, om man inte vill råka ut för olyckor,
men eftersom simhallarna gör sig av med sina badvakter, föreligger
här en uppenbar drunkningsrisk. Den farligaste vandringen kan ibland
vara den kortaste, till exempel att en mörk vintermorgon ta sig från
sängkammaren till köket för att göra i ordning kaffet till frukosten. Om
det då ligger en hundleksak i vägen, kan det betyda benbrott.
 
Resa i tiden förefaller mig trots allt betydligt säkrare än att resa i det
fysiska rummet. Litteraturen har här sin stora förtjänst. Med dess hjälp
kan man dessutom resa in i framtiden. I samtliga fall gäller det förstås
att välja värdefulla böcker – just nu läser jag en om Dante och hans
hinsides färder. Det är väl för övrigt det som vi har bildningen till: att
göra de rätta valen.
 
Den är tillgänglig för alla.
 
// Av Anders Björnsson
↑