dittegetrum.blogg.se

 

 

Var gömmer han sig nu? undrade flickan. Ja, för hon var fortfarande
en flicka. En fyrtio år gammal flicka. Rädd för att han höll på att gå in
i demensen.

 

”Pappa, var är du nånstans?” nästanskrek hon. De var
nästanensamma på uteserveringen, och avstånd höll de.

 

”Jag tänkte på gullrankan, hur taggig den är”, svarade pappan. ”Jag
märkte det, när vi tog ner den. Tidigare hade vi alltid misslyckats med
gullrankan. Den skrumpnade på en gång, så gott som. Efter
planteringen.”

 

”Du har väl aldrig varit intresserad av växter”, sade flickan.

 

”Men så satte vi gullrankan i köksfönstret, bredvid andra krukväxter,
och då borrade den sig ner hos dem, slog rot hos dem. Som en sorts
parasit. Jag var tvungen att rycka upp gullrankan, innan den hade
tagit över i de andra krukorna.”

 

De drack lingondricka. Vi skulle ju tala om min barnbok, tänkte
flickan.

 

”Så litet som behövs, för att det oväntade ska inträffa”, sade pappan.
Och han tänkte: det kanske är som att få cancer. Det behövs så litet
för att man ska upptäcka den och så mycket för att stoppa den. Eller
är det tvärtom?

 

”Var är du nu då”, frågade flickan.

 

”Jag kan tala om för dig, att det är så många blommor som har dött.
Hemtrevnad, doktor Westerlund, det blir bara skräp av dem. Jag vet
inte, vad jag gör för fel. Eller om det är dom det är fel på.”

 

Flickan grät, men det märktes inte på henne. Hon försökte komma
honom till mötes.

 

”Men svärmors tunga. Som du fick av mig?”

 

”O ja, den trivs. Jag måste vattna den flera gånger i veckan. Men
ibland rinner det över och ner på golvet.”

 

Hon blev hon orolig: ”Måste du ha den kvar?”

 

”Min mormor hade en sån. Den blev meterhög. Hon hade också en
hyresgäst. Han hette Stålhandske. Ett vackert namn. Namnet på en
människa kan vara lika vackert som namnet på en blomma. Ja, eller
en krukväxt. Jag hade en blomma i vår trädgård på landet. Den hette
Rudbeckia. Efter namnet på en människa som hade levat för länge
sen. Men den dog.”

 

”Allt dör väl”, sade flickan.

 

”Stålhandske och Rudbeck – adelsnamn, fina namn.”

 

”Var det verkligen nödvändigt att ta ner gullrankan?”

 

”Fönsterputsaren kom. Vi får lov att klippa bort gullrankan, sa han.
Men det konstiga är, att benjaminfikusen som stod i vägen, den lät
han vara.”

 

Nu gav han en annan förklaring, tänkte flickan. ”Benjamin är också
ett fint namn”, sade hon. Och nu grät hon, och det märktes.

 

Vad är det med henne? tänkte pappan. Skulle vi inte prata om hennes
barnbok?

 

De gick in i baren och tog varsitt glas lingondricka till.

 

// Av Anders Björnsson