KRUMELURER I VÄLFÄRDSSAMHÄLLET

 
 
Sigrid Jönsson övertog ett större bondehemman efter sin fader. Han
kallades Källsved-Jösse, hon Källsved-Sigrid. Gården ligger mellan
Osby och Älmhult, strax intill stambanan. Hon gifte sig aldrig och
hade inga naturliga arvingar. Kyrkan fick nästan all skogen, min
farfar, som var avlägsen släkting, syssling troligen, ett mindre skifte.
 
Längs det skiftet rann en å med ålkista och gott om kräftor. Men
kräftorna blev strax färre, man skyllde på minken, det var nog pesten.
På åsarna fanns skyttevärn från snapphanestriderna. Därifrån sköt
man på svenske kungens soldater. De var riktiga folkmördare.
 
Källsved-Sigrid och hennes fader var båda snålvargar. De betalade
tjänster helst in natura. När Sigrid blev ensam om jordbruket, åkte
hon in till Osby marknad och sålde bär, som hon plockat i skogen.
Pengarna behövdes för att köpa kaffe. När min farfar kom besök,
tackade han nej till kaffe – det såg så smutsigt ut i köket – och bad om
en pilsner i salongen istället.
 
Detta var på 1950-talet. Så dog Källsved-Sigrid. Hon hade förblött
efter att ha skurit sig på en golvplåt vid spisen. Hon efterlämnade flera
dussinpar oanvända skor; några friare hade hon inte haft. Sin
nötboskap misskötte hon, och för detta anmäldes hon till länsstyrelsen.
Hon ville inte betala för dräng. Sin enda granne i byn låg hon i
ständig fejd med.
 
På enda bilden av henne bär hon en basker, djupt neddragen, till
ögonbrynen. Hon ser karsk ut. Om hon fötts åttio år senare, kunde
hon ha blivit verkschef eller företagsledare. Hennes förmögenhet var
betydande, men jag gissar, att hon dog i armod.
 
Nordöstskånska bönder och deras ättlingar var ofta udda personer.
Där fanns en gubbe, som kom med sin flakcykel och sålde Blekingesill
en gång i veckan. Han kallades Stöttingen. Ville man inte någon gång
köpa, kom han aldrig mera tillbaka. En gumma, som hette Tilda,
ålder okänd, gick med fem lager kläder, året om. De var trolska, jag
vågade aldrig närma mig dem.
 
Någon skrev poesi på dialekt. En annan band in böcker och sålde
mumsmums i ett tornhus. Han kallades Räva-Kallen, eftersom han
kom från byn Rävamåla. Kallen hade träben och log aldrig. En annan
vägrade att överge sin backstuga – en jordhåla. Ortens ende frisör
flaxade med armarna och skar mig i örat.
 
Vid denna tid hade Tage Erlander varit statsminister i närmare
femton år.
 
 
//Av Anders Björnsson
↑