dittegetrum.blogg.se

Jag tillbringar en viss tid av dagen under palmen, läsandes eller skrivandes. Nu på sommaren regnar det aldrig. Den ger en behaglig skugga under hela dagen förutsatt att man flyttar solstolen från morgonposition till kvällsposition. En gång i tiden fanns här tre palmer, de gav trädgården karaktär och skyddade totalt mot insyn. När vi köpte huset för två år sedan fanns bara två kvar, den tredje hade fallit offer för en skalbagge (X) den typ av insekt som angriper speciellt denna typ av palm (Y). Detta är ett stort problem i hela regionen och man kan spruta mot det, vilket de förra ägarna hade gjort för en dryg tusenlapp två gånger om året. Detta tänkte vi fortsätta med och ett par månader efter att vi flyttat in kom en karl i en rymddräkt som klättrade upp på en stege och hällde i något gift. Det såg farligt men samtidigt betryggande ut. Han förklarade även att den andra palmen var så gott som död, dess hjärta levde inte längre, även om man inte kunde se något utifrån. Eftersom detta dödsdömda träd härbärgerade larver som borrar sig in i träet och smular sönder det långsamt och som skulle kunna smitta den sista palmen bestämde vi oss för att ta ner det. Stammen var fylld av stora feta larver, stora som tummar. De lär vara ätbara men vi kände oss inte lockade. Nu har vi bara en palm kvar och bortsett från den översta kronan börjar de nedersta palmbladen att vissna. Processen är långsam men obeveklig, och mot slutet går det snabbt.

En trädgård i Frankrike är i allmänhet inhägnad och vår är inget undantag. Mot gatan stod de tre palmerna och skyddade, nu finns det en mur och en massa blommande buskar, och vi har satt till ett olivträd och en mimosa, och speciellt den senare hoppas vi skall snart växa till sig. Mot grannen har vi också en mur längs vilken de förra ägarna planterat rosor, vi har spätt på med ett citronträd och en jasminbuske. En boulebana tänker vi så småningom odla upp, nu har vi nöjt oss med mynta och ett jordgubbsland där det gäller att plocka snabbt innan sniglarna äter upp. Vid muren mot granne har vi även en piscine, d.v.s. en pool, det kom som allt annat med huset. Nu är vattnet blått och klart, men hur länge till, att sköta en pool är lite mera komplicerat än vad vi föreställde oss. Vi hade problem tidigare i sommar efter att ha avskedat vår poolman som vi ärvde efter de förra ägarna. Fransmännen utnyttjar blåögda utlänningar och skörtar upp. Nåja. Det finns en mur till mot en annan granne, och så muren längs vår lilla gata som ger oss vår adress. Där finns en automatiserad port till parkeringen för bilen, liksom porten från gatan in till trädgården, och resten är en fyra meter hög ogenomtränglig häck. Denna instängdhet kändes lite underlig till en början men man vänjer sig vid det mesta, nu känns det tryggt och vi vill för allt i världen inte lämna porten till bilinfarten öppet, det känns helt naket.

Vi har ingen gräsmatta utan istället är tomten belagd med grus. Det ger ett smått japanskt intryck. Så var det inte ursprungligen, de förra ägarna hade satt upp ett bevattningssystem ty tomten har sin egen brunn men de tröttnade på att klippa gräs. Gräsmattor är sällsynta i södra Frankrike såvida man inte har tillgång till eget vatten. Några trädgårdsfantaster är vi inte, under vår tid i Partille gjorde vi det minsta möjliga, och här behöver vi inte ens klippa gräsmattan. Att plantera är ju alltid tacksamt att rensa ogräs mindre fantasieggande av det förra har vi gjort en del, men ogräset tolererar vi för det mesta utom när det växer i gruset. Vad som behövs göras i trädgården är att vattna blommor och nysatta buskar och träd, annat bör ha djupa rötter och klara sig självt. Att vattna tar sin tid, hinkar och vattenkannor fylls med eget vatten via slangen och man springer fram och tillbaka. 

Huset är trevligt med två våningar och tre sovrum. För stort för två men man vill ju gärna kunna härbärgera barnen när de kommer. Två våningar innebär ett trapphus med högt i tak. Detta har vi utnyttjat till en drygt tre meter hög spegel som en händig man i grannskapet organiserade en upphängning av. Vid trapphuset finns husets enda fyra meter breda vägg så att mitt fyra meter långa Lundqvist bokskåp fick plats. Dessa två saker var måsten när vi sökte hus och något vi alltid letade efter. Nu har jag drygt fyra tusen böcker som finns placerade på olika ställen i huset. I hallen, i vardagsrummet, uppe i TV-rummet, i korridoren samt som nämnt i trapphuset, och så har jag inrett mitt eget arbetsrum med hyllor längs med och stickandes ut från väggarna och med tavlor längs desamma. En gammal skivspelare för vinylskivor och två arbetsbord. Det bästa arbetsrum jag någon sin haft avsett att uppfylla min drömda pensionärstillvaro av läsande och skrivande.

Ortens namn tänker jag inte avslöja, men det ligger nära havet i ett landskap som domineras av vinåkrar och dammar. Runt omkring finns på lämpligt cykelavstånd små byar och en del större städer och orten har en järnvägsstation så att man kan ta TGV till Paris på ett par timmar. De franska småbyarna dör tyvärr ut, de små affärerna och restaurangerna kan inte klara sig i den moderna konkurrensen med stora köpcentra. Annars utgjorde dessa den ursprungliga drömmen, men en allt för opraktisk sådan. Men visst, de är fortfarande pittoreska och kommer till sin rätt när man cyklar igenom dem.

Coronan har inneburit restriktioner speciellt under våren med krav på en attest varje gång man skulle gå utanför hemmets väggar. Av denna attest skulle framgå det legitima skäl man åberopade. Restauranger, biografer och alla icke nödvändiga affärer stängdes liksom stränder och barer och aktionsradien blev snävt begränsad. Men tack vare vårt rymliga hus och trädgård har det inte gått någon nöd på oss, annorlunda hade varit om vi bott i en lägenhet. Till sommaren hävdes det mesta bortsett från krav på distansering och munskydd. Men med slopandet av reserestriktioner och sommarens turistsäsong invaderades departementet som hade förskonats från smitta av turister från hela Frankrike och närbelägna länder, och nu har därför det för första gången uppstått allvarlig smittspridning. Denna extraordinära situation vi har hamnat i kommer tyvärr nog att vara med oss för överskådlig tid framöver. 

// Ulf Persson