dittegetrum.blogg.se

 

 

En bortgången kamrat, historiker till professionen, höll sig med en
uppsättning omskrivningar av personer och företeelser i tiden:
smeknamn eller noanamn. Det gjorde det enklare att föra uppriktiga
bordssamtal eller tala på telefon, om man misstänkte sig vara
avlyssnad.

 

En ämneskollega till denne kamrat fick bli Pastorn (efter pastor
Jansson i en på sin tid berömd Hasse Alfredson-monolog). Uffe
Grävling och Riksopportunisten var två idéhistoriker, som inte gillade
varandra, Vackre Sören och Råttan två västsvenska statsvetare som
gör det. Ebba Vitt och Brett blev kändis som vältalig litteraturforskare.

 

Också institutioner kunde få namn. Etnologiämnet var alltid Tomtar
och troll; Södertörns högskola Flämpan (eftersom den ligger i
Flemingsberg, enligt böjningsformen: Sundbyberg=Sumpan). Ett stort
regeringsparti kallades under en period Hattpartiet (sedan dess
partiordförande kreerats till medicine hedersdoktor vid Örebro
universitet, som saknade medicinsk fakultet).

 

Mycket kretsade kring det akademiska, men inte allt. ”Har du sett
pajsarna nyligen?” betydde: ”När besökte du senast Finska
ambassaden?” Kultur-Knutte var ett Uppsala-snille, som bosatte sig i
Burgsvik på Gotland och födde upp turkmenska fullblod. Med Klot-
Johan avsågs en publicistisk bråkstake utan mycket hyfs (blev
sedermera riksdagsman). Myrsloken kallade sig själv skriftställare, den
ende i landet.

 

En minister och hans statssekreterare hette Klapp och Klang (för
omväxlings skull Knoll och Tott), en avsutten partiledare Vet
Bästerberg.

 

Andra omskrivningar förekom: Den heliga Birgitta (förkortat Heliga),
Glade Herman (en sagofarbror), Murre, alternativt Macen
(beteckningar på en sysslolös utbildningsbyråkrat), Jägarn (aristokratisk
mångsysslare).

 

Givetvis kände vederbörande inte till sina respektive epitet. Om
Paddan och Stormuftin fått reda på sina, kunde det ha tagit hus i
helvete. Det gjorde det ibland ändå. Pennfäktning kan vara
uppiggande. Men helst med blanka don. Alla skulle inte ha förstått, att
det var en heder att få ett noanamn av min saknade vän. De kan
hända tyckte, att Stickan och Leffe lät bättre.

 

Men tänk om han vetat, att jag kallades Morot på skolgården!