LITET GRAND OM KULTUR OCH fredag

 
 
Nu kunde ha varit då, eller tvärtom
 
Jag skulle hålla ett lunchföredrag i en Rotaryklubb och blev hälsad av presidenten:
”Och hur står det till med klubben idag?” Detta hände inte en gång, utan i flera
klubbar. Det påminde mig om när Alva Myrdal uppträdde i Hörnan och Hyland
inledde med att fråga: ”Hur står det till med världsfreden idag, Alva?”
 
Det var en hälsningsfras, inget diskussionsämne.
 
Kulturen och freden, det är sådant som kommer i sista hand, när alla håller på att
bryta upp, eller klaras av innan man kommer till dagordningen.
 
Som kulturministrar i svenska regeringar utnämns regelmässigt de allra svagaste
korten. Ingen regel utan undantag: Bengt Göransson var en retsticka, men hans
viktigaste insatser skedde utanför Regeringskansliet, inom folkbildningen. Som
statsråd förhindrade han dumma saker, men vad åstadkom han egentligen?
 
Han visste att kulturen är en strykpojke. Bengt skulle hålla ett föredrag på
Södertälje stadsbibliotek – detta var före statsrådstiden – och de enda som infann
sig i lokalen var talaren och stadsbibliotekarien. Eftersom Bengt var nykterist,
kunde de inte helt sonika gå ut på stan och ta sig en blecka. Det är väl sånt som
kallas lärpengar.
 
Fast rik blir man aldrig på kultur. Men Jan Guillou och GW och Jonas Gardell och
David Lagercrantz och Camilla Läckberg blir ju rika? Jojo, men kultur – odling,
bildning – ägnar de sig knappast åt. De skriver lättläst och populärt och blir
kulturpersonligheter. Det blev aldrig Bengt; han stack hål på dem, och inte heller
blev han rik, i pekuniär mening.
 
Den som talar om världsfred kan inte heller räkna med att bli särskilt populär.
Margot Wallström fick lämna regeringen för att hon ville driva frågan om
kärnvapenförbud. Hon begrep inte, att det är kärnvapenavskräckning man måste
vara för, om man vill vara svensk utrikesminister. Hon begrep inte, att Sverige är en
”fredsskadad” nation.
 
Freden är nog en del av vårt moderna kulturarv. För två hundra år sedan hade
svenskarna krigat färdigt. Sverige hade vunnit en del av Danmark,
Skånelandskapen, men förlorat alldeles för många av sina söner – och så Finland.
Svenska skalder och konstnärer längtade inte till slagfältet, de vände sig till naturen.
 
Jo, förresten: ”Hur står det till med naturen idag?” Också en hälsningsfras, men för
besvärlig för att ta på riktigt allvar. Svenska miljöministrar har heller aldrig varit
några starka kort. Jag letar förgäves efter ett undantag. Ingvar Carlsson? Ja, under
ett knappt år. Sedan sköts Palme, en fredsivrare, och Ingvar fick ta över. Det var då
”rosornas krig” pågick.
 
//Av Anders Björnsson